Var håller undantagspersonerna till nu för tiden?
Det visar sig att de udda karaktärer som vi trängt undan inte försvann. I stället ingår de i en armé avvikare som har funnit varandra i utanförskapet.
Toppbild: Unsplash
På sistone har jag hört två snarlika historier från personer som båda tillbringat sina yrkesliv på stora arbetsplatser. Där har de haft var sin udda kollega med oklara arbetsuppgifter. Dessa höll till i källaren eller en bit bort i korridoren, och tog med stort allvar sig an uppgifter som de andra inte riktigt kunde få grepp om.
Om någon försynt frågade cheferna om de här personernas jobb verkligen var nödvändigt fick de samma svar: ”Han är vårt sociala ansvar.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det verkar alltså som att vissa större institutioner förr gav plats åt ett par anställda som inte gjorde någon uppenbar nytta. Motivet var inte ekonomiskt utan socialt: Alla passar inte in i det moderna samhällets rutnät, därför måste vi göra vårt bästa för att skapa rum för dem som riskerar att falla utanför.
Jag skulle gärna vilja veta hur vanligt det här var i det gamla Sverige. Alltså innan managementkonsulterna dök upp och vi fick dagens strömlinjeformade organisationer. (Läsare är välkomna att höra av sig!)
Något av samma mönster känner jag igen från den pingstförsamling där jag växte upp. Svenska frikyrkor är en speciell blandning av samhällets mest skötsamma – de som genom flit och nykterhet blivit respektabel medelklass – och människor som funnit Gud på den absoluta botten.
På kyrkkaffet hittade man därför läkaren i samspråk med den excentriske kalenderbitaren, som menade sig ha räknat ut datumet för Jesu återkomst. Vid ett annat bord satt den konspiratoriske farbrorn som hävdade att EU var antikrist och pratade med rektorn vid någon av stadens gymnasieskolor. En salig blandning av respektabla ingenjörstyper och udda karaktärer.
Men var håller undantagspersonerna till nu för tiden? I dag, när företag och myndigheter är så slimmade att de inte har rum för andra än optimala medarbetare. Samtidigt som det idéburna civilsamhället – församlingar och föreningsliv – har krympt väsentligt. Vi tycks ha skapat ett samhälle som är så helgjutet att det inte finns rum utanför rutnätet.
Vi bygger hellre särskilda system för avvikarna, och hoppas att de ska hålla sig där utan att störa oss andra. Men det fungerar inte alltid. En del av dem söker sig då till internet i jakt på något som liknar mänsklig gemenskap. Ibland är det till välsignelse: personer som aldrig skulle haft en chans att mötas knyts samman och kan dela sina passioner.
Ibland är det mer problematiskt. För det är en sak att möta konspirationsteorier i lunchrummet eller på kyrkkaffet: Man kan erbjuda påtår, ta ner samtalet på jorden och gå vidare till annat ämne. Men på internet är utrymmet för detta subtila mellanmänskliga samspel litet. Provocerande påståenden bemöts antingen med tystnad eller aggressiva kommentarer. Det är svårare att bädda in det kantiga – och lättare att det avvikande löper amok.
Därför är det inte överraskande att en stor del av internet består av kommentarstrådar där människor slår varandra i huvudet med olika konspirationsteorier. De som rör sig här är kanske inte många, men de har oändligt med tid och ett outsinligt engagemang.
Det visar sig att de udda karaktärer som vi trängt undan inte försvann. I stället ingår de i en armé avvikare som har funnit varandra i utanförskapet. Tillsammans blir de en kraft som rubbar samhällets sociala och politiska stabilitet.
Livet är, visar det sig, för komplicerat för att kunna härbärgeras av något system. När vi tror att vi lyckats bli av med skaven dyker de upp i andra former. Att härbärgera excentriker inom stora organisationer kan tyckas ineffektivt – men så är effektivitet inte heller alltid vad det utger sig för att vara.
***
Läs även: Plötsligt hyllar alla den tryckta boken
