Var kvinnlig rösträtt ett misstag?
Män och kvinnor, särskilt unga, röstar helt olika. Det beskrivs som ett mansproblem, men tänk om det inte är så enkelt.
Toppbild: Wikicommons
Ibland drar jag mig till minnes mitt första riksdagsval. Det var 1994, jag gick på folkhögskola, bodde på Möllevångstorget i Malmö och var sambo med min bästa kompis Anna. Vi var vackra, ölen billig och livet en lek. Skrattande snubblade vi in till vallokalen och bestämde oss för att uteslutande rösta på dem vars valsedlar hade snyggast typsnitt. Kommunisternas var helt klart mest estetiskt tilltalande, så KPML(r) fick det bli. Estetik framför politik! När jag slickade igen valkuvertet fick jag ignorera mullret av suffragetter som roterade i sina gravar. Var det värt att hungerstrejka och bli slagen blodig för att någon dum brud knappt en mansålder senare skulle pissa på minnet?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Sverige har drygt hundra år med kvinnlig rösträtt nu passerat. Enligt statistik från opinionsinstitutet Verian (det som nyss hette Kantar Public, tidigare Sifo) som samarbetar med SVT, är klyftan mellan hur svenska kvinnor och män röstar bredare än någonsin. Allra störst är skillnaden hos de unga väljarna, 18-29 år. Kvinnor röstar vänster, män höger, och fenomenet är globalt.
I ett inslag i SVT:s Agenda den 18 februari utmålas snabbt männens val av politiska partier som problematiskt. Professorn och mansforskaren Lukas Gottzén förklarar att kvinnor och män dragit olika slutsatser av flyktingkrisen, metoo och miljöproblemen.
En annan möjlig förklaring, menar han, är förändringen av klassiska manlighetsideal och den känsla av otrygghet som följt med den. Som om det finns en tyst konsensus att man röstar höger på grund av rädsla och otrygghet. Jag är ingen mansforskare, men jag tvivlar på att mansidealet verkligen har förändrats någon annanstans än i storstädernas mest hårdnackade hipsterkvarter. Min tolkning är dessutom att de blå partierna utgår ifrån att du som individ kan klara dig själv, medan de röda menar att du behöver stöd. Finns det fog för min uppfattning ställer det otrygghetsteorin på huvudet.
Kan det vara så enkelt att det finns strukturella biologiska skillnader mellan könen, och att dessa är extra tydliga när kvinnor och män är som mest underställda sin fertilitet? Eller leker vi fortfarande den där leken att kön är en konstruktion, och kvinnor och män exakt likadana sånär som på ett litet bihang?
Mot slutet av inslaget i Agenda hamnar Gottzén i ett resonemang om att mäns val i förlängningen är ett hot mot både demokratin, kvinnors rättigheter och hbtq-rörelsen. Något mothugg får han inte.
Under mina snart trettio år som väljare har jag varit en vindflöjel, men med en växande känsla av att borgerliga partiers politiska utgångspunkt är den tråkiga verkligheten, medan vänstern utgår från utopiska illusioner. Det är kul med rosenskimrande förhoppningar men svårt att helt bortse från realiteten här och nu.
Lagom till kvinnodagen funderar jag på om kvinnor som grupp är så pass irrationella och känslostyrda att det var ett misstag att ge oss rösträtt. Har samhället blivit bättre sedan 1921? Om ja, är det tack vare de kvinnliga rösterna?
Det är ett trist samhällsklimat när en statistisk nyhet om könsskillnader i röstlokalen snabbt leder till diskussioner om att män har fel. Kanske borde vi inse att båda sidor har sin charm och att det är dynamiken däremellan som är hela behållningen.
Om gapet verkligen är ett dilemma borde vi se var skillnaderna minskar, och fundera på att höja både röst- och myndighetsåldern. Väldigt få tjugoplus-åringar har väl ändå något vettigt att komma med?
Socialdemokraterna är det parti jag alltid har haft svårast att förstå. Vad vill de, mer än att ha makten? Även sossarna oroas av de ungas valmönster. I en kortfilm på Youtube talar riksdagsledamoten Amalia Rud Stenlöf om ”en ojämlik tjejskola” där killarna har hamnat på efterkälken. Planerar Socialdemokraterna att locka tillbaka unga män genom att nu utropa feminismen till syndabock? Skyll på feminismen, ändra historien, övertyga väljarna om stram invandringspolitik när det passar – för att plötsligt öppna gränserna och värva nya partimedlemmar i strömmen av nysvenskar. Påstå vad som helst så länge det ger röster. Det är som om de ständigt tillreder en soppa.
En spännande ingrediens till sosse-soppan vore att testa att tillsätta en riktig ideologi. Om det ger för mastig smak, prova något subtilare, som en roligare logotyp eller ett nytt teckensnitt. Alltid kan det locka en skock unga kvinnor som inte tar sitt demokratiska ansvar på allvar.
***
Läs även: Det finns tjej-Hitlers överallt
