Var slår Europas hjärta?
Kearney heter en stad i den amerikanska delstaten Nebraska. Den har lite drygt 30 000 invånare. Här utspelar sig händelserna i Richard Powers fina roman »The echo maker«.
Kearney kallas också för The Midway City. Den gör alltså anspråk på att vara USA:s geografiska hjärta. Staden sägs ligga exakt 1 733 miles från San Fransisco i väster och från Boston i öster.
Fast tittar man på kartan över USA har man väldigt svårt att tro att detta stämmer. Beräkningen bygger således på en gammal järnvägsdragning från 1800-talet som en gång förlade Kearney på, ja,1 733 miles avstånd från de båda kusterna.
Det finns ett stort antal platser i USA som gör anspråk på att vara the Cross-roads of America. De ligger i så vitt skilda delstater som Indiana och Oklahoma. Alla motiverar de saken på sitt eget sätt. Gemensam tycks vara längtan efter erkännande.
Då uppstår frågan: Finns det en särskild ära i detta, i det geografiska mittpunkteriet? Kanske. I Sverige gör åtminstone fyra platser anspråk på titeln Sveriges mittpunkt, bland dessa Ånge kommun med berget Flataklocken och en plats kring Ytterhogdal i Hälsingland. Mycket beror på perspektivet.
Och så har vi då fallet Stockholm. Staden låg en gång i mitten av ett stort rike. Sedan kom finska kriget 1808–1809. Efteråt låg huvudstaden plötsligt i periferin, i de östra utkanterna. Kanske, tänker jag i mina ljusare stunder, förklaras det nedskällda riktnumret 08, eller då nollåttorna, av just denna historia. 1808 var Stockholm ju fortfarande en allt monopoliserande huvudstad i hjärtat av ett mäktigt rike.
Var finns då Europas, eller snarare EU:s, geografiska hjärta? Brexit kommer att förändra frågan om den geografiska mittpunkten. I dag finns den i Landkreis Aschaffenburg i Bayern i Tyskland. Men inte så länge till. När Storbritannien försvinner ur ekvationen förskjuts mittpunkten cirka 70 kilometer mot sydost, till orten Gadheim nära Würzburg. Där putsas trumpeterna redan nu.
På europeisk nivå gör flera länder anspråk på att vara mittpunkter. Jag nämner Estland, Litauen, Vitryssland, Ukraina och Ungern. Vilket allt påminner mig om det tyskspråkiga begreppet Mitteleuropa. Det tycks vara på väg mot en liten renässans nu, så där 30 år efter 1989.
På svenska talar vi ofta om Centraleuropa, utan att riktigt kunna definiera geografin. Det blir inte lättare av att många gärna också vill tala om de västra eller de östra delarna av detta Centraleuropa. En given mittpunkt saknas, om man nu då inte accepterar Prag som den centraleuropeiska huvudstaden. Den österrikiske författaren Peter Handke sa en gång att Centraleuropa är en plats där himlen alltid är grå.
Jag ser ett litet mönster i den framväxande retoriken. Många som själva lever i regionen föredrar begreppet centraleuropeisk framom östeuropeisk. Det är ett sätt att bryta slentrianen i språkanvändningen. Centraleuropa signalerar 30 år av frihet från Sovjetsocialismens östeuropeiska fjättrar. De som talar passionerat om Mitteleuropa tycks mig också ropa på ett starkt Tyskland, än en gång.
I sin essä om Centraleuropas tragedi skrev Milan Kundera redan 1984 att länderna där kulturellt sett tillhör väst, men att de politiskt sett landat i öst. Möjligen är situationen i dag den omvända. Vilket väl skulle bevisas av de så kallade Visegradländerna Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I kulturellt hänseende tillhör de väst, men i EU-politiken gör de (möjligen med undantag för Slovakien) sitt bästa för att framstå som icke-västliga.
Man kan tvista om Centraleuropas belägenhet i evigheters evighet. Det enda jag tycker mig veta är att Mitteleuropa alltid legat närmare krig än fred.
