Vår tids kulturkändisar beter sig som barn
Annat var det på Stig Dagermans tid, då folk var vuxna redan i tjugoårsåldern.
Toppbild: TT
Det finns mycket att säga om författaren Stig Dagerman och skådespelerskan Anita Björk och om biografin över dem som nyligen kommit ut. Men en sak fäster jag mig särskilt vid, nämligen det ogarderade allvaret. De två kulturprofilerna, som man skulle ha kallat dem i dag, eller rentav ”kulturkändisarna” eftersom de var omskrivna i skvallerpressen, var vuxna redan i tjugoårsåldern. Dagerman och Björk hade familj och barn på var sitt håll och sedan de blivit kära i varandra vid 27 års ålder separerade de från sina första makar och flyttade ihop. 1951 fick de dottern Lo Dagerman.
Det är hon som skrivit den intressanta och tankeväckande boken om sina föräldrars liv tillsammans. Himlen nära heter den och har kommit ut i samband med att Stig Dagerman i oktober skulle ha fyllt hundra år.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När Stig Dagerman och Anita Björk möttes hade bägge haft svåra förluster. Särskilt han, som blivit övergiven av föräldrarna och i tonåren fått uppleva att den farfar han växt upp med blev mördad. Därtill var Dagerman och Björk födda 1923, sex år efter första världskriget och sju år efter att Pär Lagerkvists skaldade om sin ångest. När andra världskriget bröt ut var de i sextonårsåldern och när det avslutats reste en ung Stig Dagerman runt i Tyskland för sin reportagebok Tysk höst. Det säger sig självt att deras generation svenskar var präglade av en mörkare värld än generationerna från efterkrigstiden och framåt.
Kontrasten till mentaliteten i vår samtid är också slående. För att ta ett exempel som sammanfaller med min läsning av Himlen nära: ett stort antal kulturkändisar signerade ett upprop om kriget i Gaza för att godhetssignalera, men när festfixaren Micael Bindefeld påpekade det olämpliga i att uppropet förteg den blodiga massakern i Israel kovände kändisarna. Nu grät de istället ut i Expressen och var ”rädda för konsekvenserna” av att ha skrivit på. Vilka konsekvenser undrar man – var de rädda för att bli strukna från Bindefelds festlista? Vår tids kulturkändisar beter sig med andra ord som barn. Vi lever i en både ytligare och mer infantiliserad kultur än vad Stig Dagerman och Anita Björk gjorde.
Det betyder som bekant inte att de inte hade kul på femtiotalet. Stig Dagerman och Anita Björk var hyllade och uppburna, de gick på biopremiärer och blev inbjudna av Alfred Hitchcock till Hollywood. Samtidigt med det flärdfulla kändisskapet hade de ekonomiska problem, vilket ledde till pressen att arbeta mycket för Anita Björks del och till pressen att skriva mycket för Stig Dagermans del. Men medan hon klarade att försörja familjen blev situationen förödande för honom.
Skrivkrampen som Stig Dagerman led svårt av i flera år tog slutligen kål på honom. Självmordet den fjärde november 1954 var kanske menat att misslyckas. Lo Dagerman skriver att fadern försökte avbryta förloppet, som vid tidigare suicidförsök, men denna gång vaknade han inte till liv igen.
Ett intressant stråk lite vid sidan av i boken handlar om Lo Dagerman själv och relationen till modern. När Stig Dagerman dog var dottern knappt tre år gammal och övergivandet präglar hennes barndom på fler sätt än så. Även om hon inte uttrycker något agg mot sin berömda mamma så är det uppenbart att barnet alltför ofta kom i andra hand. Mor och dotter delar också en introvert personlighet som på något vis tycks ha försvårat för dem att överbrygga gapet mellan dem. De kunde helt enkelt ha svårt att hitta saker att prata om.
Lo Dagerman flyttade till USA och valde ett annat slags liv, med ett varaktigt äktenskap, man och barn. Inte ett liv i strålkastarljuset, men den lilla världen är också något att lyckas med. Och när det gäller kulturkändisarna var kvaliteten ändå bättre förr.
***
