Vår tids stora intresse för osammanhängande åsikter
"You don't believe what you read in the paper." Att krönikörerna i vår tid hopar sig beror på ett växande intresse för osammanhängande åsikter.
Toppbild: TT
Hur man ska beskriva tidsandan på ett korrekt sätt vet jag inte, men så mycket är klart som att samtiden irriterar mig. Till krönikörens uppgift hör nämligen att hålla ordning på samtiden. ”Krönikans syfte är att bevara minnet av viktiga händelser i ett lands, en stads eller en korporations (till exempel ett klosters) liv” skriver NE.
Krönikan är alltså en ålderdomlig form av historieskrivning men under det senaste decennierna har krönikor blivit allt vanligare i svensk press. Jag tror inte det beror på att historieintresset ökat, snarare det motsatta. Intresset för verkligheten avtar, men intresset för åsikter - gärna så osammanhängande som möjligt - ökar.
”Stundom kan en historisk författare själv beteckna sitt verk som krönika för att därmed visa sin anspråkslöshet”, skriver NE. Där tar likheterna med vår tid slut. Begreppet anspråkslöshet är på väg att bli obsolet. I offentliga samtal tror jag knappt ens att anspråkslöshet finns numera. Men ju säkrare opinionsbildarna blir, desto osäkrare blir vi andra.
You don't believe what you read in the paper
You can't believe the stranger at your door
You don't believe what you hear from your neighbor
Your old neighborhood ain't even there no more
Orden skrevs av Robbie Robertson för mer än 50 år sedan och hörs i The Bands sång Smoke Signal. Jag minns en lunch med Robertson på ett lyxhotell utanför Cannes. En smärt man i mörk kavaj med en röd scarf elegant kastad över axeln. En musiker som talade mjukt och nedtonat efter att just ha upplöst den legendariska gruppen The Band. Han visste inte riktigt vad han skulle göra när turnerandet var slut, hur framtiden skulle bli.
You don't believe what they say on the radio
You don't believe what you see on the video
Living in the shadow of a doubt today
Still waiting for the smoke to clear away
Smoke Signal handlar både om att få syn på tecknen och om att få kontakt med någon långt borta. Robertson dog förra året efter en lång och framgångsrik karriär, bland annat komponerade han musiken till många Scorsese-filmer. Sången från början av 70-talet står sig. Ett drygt halvsekel efter att den skrevs är teckentydarna allt fler. Men vår arbetssituation är annorlunda. Vi väntar inte på att dimman ska lätta för att kunna se mer, signalerna är redan så många att de inte går att tolka. Vi väntar på ett lugn som inte kommer.
På TV ser jag en man hoppa omkring med en motorsåg och hojta. Vill han påbörja en ny motorsågsmassaker eller är han bara en förvuxen fyraåring med en ny leksak? I Sverige avgår en partiledare och försvinner in i skuggorna. Vad betyder det egentligen? För den som arbetar med bilder gäller det att se klart. Jag har fått i uppdrag att ta en bild av något tidstypiskt och provar en ny kamera. Där finns en funktion som intresserar mig. Men knappen på kameran ändrar inte bilden säger försäljaren. Den ändrar bara bilden av bilden.
***
Läs även: Kan vi få nog av ångest?
Hur man ska beskriva tidsandan på ett korrekt sätt vet jag inte, men så mycket är klart som att samtiden irriterar mig. Till krönikörens uppgift hör nämligen att hålla ordning på samtiden. ”Krönikans syfte är att bevara minnet av viktiga händelser i ett lands, en stads eller en korporations (till exempel ett klosters) liv” skriver NE.
Krönikan är alltså en ålderdomlig form av historieskrivning men under det senaste decennierna har krönikor blivit allt vanligare i svensk press. Jag tror inte det beror på att historieintresset ökat, snarare det motsatta. Intresset för verkligheten avtar, men intresset för åsikter – gärna så osammanhängande som möjligt – ökar.
”Stundom kan en historisk författare själv beteckna sitt verk som krönika för att därmed visa sin anspråkslöshet”, skriver NE. Där tar likheterna med vår tid slut. Begreppet anspråkslöshet är på väg att bli obsolet. I offentliga samtal tror jag knappt ens att anspråkslöshet finns numera. Men ju säkrare opinionsbildarna blir, desto osäkrare blir vi andra.
You don’t believe what you read in the paper
You can’t believe the stranger at your door
You don’t believe what you hear from your neighbor
Your old neighborhood ain’t even there no more
Orden skrevs av Robbie Robertson för mer än 50 år sedan och hörs i The Bands sång Smoke Signal. Jag minns en lunch med Robertson på ett lyxhotell utanför Cannes. En smärt man i mörk kavaj med en röd scarf elegant kastad över axeln. En musiker som talade mjukt och nedtonat efter att just ha upplöst den legendariska gruppen The Band. Han visste inte riktigt vad han skulle göra när turnerandet var slut, hur framtiden skulle bli.
You don’t believe what they say on the radio
You don’t believe what you see on the video
Living in the shadow of a doubt today
Still waiting for the smoke to clear away
Smoke Signal handlar både om att få syn på tecknen och om att få kontakt med någon långt borta. Robertson dog förra året efter en lång och framgångsrik karriär, bland annat komponerade han musiken till många Scorsese-filmer. Sången från början av 70-talet står sig. Ett drygt halvsekel efter att den skrevs är teckentydarna allt fler. Men vår arbetssituation är annorlunda. Vi väntar inte på att dimman ska lätta för att kunna se mer, signalerna är redan så många att de inte går att tolka. Vi väntar på ett lugn som inte kommer.
På TV ser jag en man hoppa omkring med en motorsåg och hojta. Vill han påbörja en ny motorsågsmassaker eller är han bara en förvuxen fyraåring med en ny leksak? I Sverige avgår en partiledare och försvinner in i skuggorna. Vad betyder det egentligen? För den som arbetar med bilder gäller det att se klart. Jag har fått i uppdrag att ta en bild av något tidstypiskt och provar en ny kamera. Där finns en funktion som intresserar mig. Men knappen på kameran ändrar inte bilden säger försäljaren. Den ändrar bara bilden av bilden.
***
Läs även: Kan vi få nog av ångest?
