Vardagshänget håller demonerna borta
I Sverige verkar det bara vara alkoholisterna på stadens parkbänkar som ägnar sig åt detta.
Toppbild: Unsplash
När vi var unga hade vi mycket tid och lite pengar. Det gjorde att vi tillbringade många dagar tillsammans utan att göra något särskilt. Vi satt i någons kök och snackade, spelade spel, drack te eller lyssnade på musik. Ibland diskuterade vi allvarliga ämnen, andra gånger mest strunt. Då och då hyrde vi en film.
Numera har dessa vänner jobb, karriärer, ett gäng ungar, hus att sköta och i vissa fall ganska avancerade hobbys. De har betydligt mer pengar, men väldigt ont om tid. Vi träffas fortfarande, men inte lika regelbundet – och när det sker är det oftast lite mer uppstyrt, kring en middag eller så.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men en gång om året återvänder vi till tonårstidens umgängesvanor. Vi hyr ett hus någonstans. Inget påkostat, men tillräckligt stort för att kunna rymma oss alla – och utrustat med en bra diskmaskin.
I år – den här veckan, faktiskt – hamnade vi i ett gammalt skolhus i Västergötland. Här tillbringar vi dagarna med att göra inget särskilt: samtala, laga mat och gå promenader. Ungarnas mobiler är insamlade och de rör sig i flock över den gamla skolgården, eller hittar på nya lekar. Som barn gjort i alla tider; eller ja, i alla fall fram tills helt nyligen.
Vi hänger, helt enkelt, vilket är en alltmer ovanlig umgängesform. Tittar man på urfolk och andra kulturer inser man att detta är människans naturtillstånd: Att sitta tillsammans och snacka, utan andra planer än att tillbringa tid ihop. Men i Sverige verkar det bara vara alkoholisterna på stadens parkbänkar som ägnar sig åt detta.
I boken ”Hanging out: The radical power of killing time” konstaterar Shelia Liming att en toxisk kombination av digitala distraktioner, schemalagda aktiviteter och covid-isolering har gått hårt åt denna traditionella umgängesform.
I vårt hyperplanerade Google-calender-samhälle är en kopp kaffe med en vän något som vi klämmer in mellan gympasset och barnens fotbollsträning. Det finns sällan tid till spontana möten eller långa, oplanerade sjok av umgängestid. Ungdomens vänskaper lever vidare på gamla meriter, medan det betraktas som ett hopplöst projekt att skaffa nya vänner efter 30.
Parallellt pågår ett par andra oroväckande trender. Den mest uppenbara är den sjunkande psykiska hälsan. Det finns knappt en variabel där siffrorna pekar åt rätt håll: Sömnproblemen ökar, liksom utskrivningen av psykofarmaka. Antal unga som söker sig till BUP blir fler och en känsla av att livet är meningslöst verkar breda ut sig. Det är svårt att inte ana ett samband mellan detta och den nya asocialiteten.
Samtidigt ser det allt dystrare ut för demokratin, denna sociala styrelseform som vilar på tillit till andra och vår förmåga att föra konstruktiva samtal. I ensamheten framför datorn växer vanmakt och vrede, grogrund för ett samhälle präglat av fragmentisering och polarisering.
Experterna lägger pannorna i djupa veck och författar långa utredningar för att hantera dessa civilisationshotande kriser. Men tänk om lösningen är så här enkel: Vi måste börja hänga mer. Tillbringa ostrukturerad tid tillsammans med gamla och nya vänner. Och då menar jag inte tjusiga fester som gör sig bra på Instagram, utan tvärtom det enkla och opretentiösa. Det är vardagshänget som håller demonerna borta och bildar det kitt som förenar samhället.
Jag skulle kunna förklara mer, men nu är frukosten serverad. Ungarna sover fortfarande, men de vuxna har stigit upp och börjat ta för sig. Framför oss ligger ännu en dag utan några särskilda planer.
Vi räddar demokratin en kaffekopp i taget.
***
Läs även: Pippi på apokalypsen
