Vården bör inte få legal möjlighet att döda
Med legaliserad och sedan stegvis utvidgad dödshjälp, liksom med aborter som ”rättighet”, tar vi stora steg bort från just civilisation. Oavsett hur högt anhängarna ropar.
Flera engelskspråkiga medier berättade i somras om 56-åriga kanadensiskan Heather Hancock. Hon är född med en CP-skada. Följdsjukdomar gör att hon ibland behöver tillbringa tid på sjukhus. I Kanada är dödshjälp lagligt och användningsområdet vidgas stegvis, som även i till exempel Nederländerna och Belgien, där nu exempelvis minderåriga med psykisk ohälsa blir ”hjälpta” med en giftbehandling i vården. Initialt heter det alltid att dödshjälp ska ges restriktivt och bara till mycket svårt, fysiskt sjuka där den naturliga döden säkert kommer inträffa inom kort. Så förblir det aldrig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vid sitt senaste sjukhusbesök, berättar Heather, pressades hon hårt för att låta vården döda henne. Ett vårdbiträde uttryckte det som att hon var ”självisk” som vägrade. ”Du lever inte, du existerar bara” fick hon höra. Och för Heather framstod sambanden: ”De ser mig bara som en belastning för sjukvården och att pengarna min vård kostar skulle kunna läggas på en person utan funktionsnedsättning.”
Även om vårdbiträdet säkert överträdde en gräns i sin marknadsföring av giftpillrets eller giftsprutans sociala välsignelser, är händelsen lika talande som skrämmande. Det finns många andra exempel på hur en legaliserad dödshjälp skapar ett tryck, både yttre och inre, på sjuka, ofta också gamla. Såväl offentliga som privata finansiärer av en vård där den medicinsk-tekniska utvecklingen ständigt möjliggör nya behandlingar, ser den inducerade döden som kostnadsregulator. I den amerikanska delstaten Oregon, till exempel, har det gällt nya, effektivare men dyrare cancerbehandlingar. När det väl är ett faktum har det sluttande planet många som snabbt vill göra lutningen brantare.
Dödshjälpsförespråkare menar att svåra sjukdomssituationer gör det mänskliga livet ”ovärdigt”. Visst finns det människor som lider så mycket av en sjukdom att de önskar att få dö. Det är förståeligt. Men det betyder ändå inte att vården måste få legal möjlighet att döda. Framför allt är det en fruktansvärd föreställning att lidande minskar det faktiska, objektiva människovärdet. Om det vore så, skulle vi inte alls försöka bota eller lindra sjukdomar eller ta hand om äldre och dementa. Deras värdighet skulle ju redan, genom lidandet, vara reducerad, och därmed deras humanitet. Den snabba utvecklingen inom palliativ vård är däremot ett sätt att utöva ansvar för vad den mänskliga värdigheten kräver av andra, när den inte kan värna sig själv.
Kommentaren till Heather uttrycker emellertid den starkares avhumanisering av den svage: ”Du lever inte, du existerar bara”. Den representerar tyvärr något mer än ett olycksfall i arbetet. Den är en filosofi. En norm i en dödens kultur, där en människa är ”slit och släng” där en relativt starkare person ser svaghet och beroende. Och den har redan fått ett starkt grepp om våra samhällen genom abort, som nu till och med sägs vara en ”rättighet”.
Lagen i exempelvis Sverige säger ju att ett ofött barn, upp till en viss tidsgräns som alltid kan höjas, men aldrig sänkas utan politiskt ramaskri, inte är en mänsklig person, trots ett antal villkor gemensamma för alla mänskliga personer, ytterst ett mänskligt DNA, utan bara en ”existens”. Existens är något som också gäller för till exempel en sten, som man kan göra sig av med.
Man behöver inte sakna förståelse för att en graviditet är problematisk. En sådan kan man ha utan att förneka att det ofödda barnet är en mänsklig person. Det erkänt problematiska måste just därför kunna hanteras på annat sätt än med inducerad död. För att skydda värdigheten hos den som är beroende av andras välvilja och hjälp för att ens kunna leva.
När vi ser döden, erbjuden av sjukvården, som en lösning i den ena änden av livet, kommer vi obönhörligen att se den som lösning i den andra. Därför blir legalisering av dödshjälp stegvis ett allt vanligare krav, och genomförs på fler ställen.
Bara häromdagen passerade jag på en av Uppsalas gågator en demonstration för djurens rättigheter. En bild som visades föreställde en ko i sitt bås med texten ”inte något utan någon”. Jag undrar vad som hade hänt om samma text hade illustrerat en gammal, multisjuk människa eller ett mänskligt foster. Hade flanerarna betraktat manifestationen lika lugnt och distanserat?
Tanken på varje människas värdighet, oavsett hennes förmåga att förklara eller försvara sig själv, bara som mänsklig person, är faktiskt den tanke som ensam byggt vår västerländska civilisation. Den är och förblir kärnan i allt vad som kallas "humanism". Med legaliserad och sedan stegvis utvidgad dödshjälp, liksom med aborter som ”rättighet”, tar vi stora steg bort från just civilisation. Oavsett hur högt anhängarna ropar.
***
