Värdet av ett samhälle
"I en värld som inte är snäll går det inte att låtsas att alla är toleranta och progressiva."
Toppbild: Jonas Ekströmer/TT
Krig och flykt väcker funderingar om samhörigheten där vi själva bor. Vad menas med ett samhälle? Vad krävs för att det ska finnas till och räknas som ett sådant? Vad krävs för att man ska höra hemma i det?
Det svenska samhället är på många sätt lättidentifierat, men det är samtidigt en plats där åtskilliga bor utan att vara delaktiga.
Till de nya klyftorna mitt i vardagen kan man förhålla sig på två sätt: De har inte skapats av det svenska samhället eller de är resultatet av svenska politiska beslut, fattade såväl som uteblivna.
Det har visserligen länge varit ett mantra i samhällsdebatten att integrationen fungerar dåligt, men det har förblivit ett påstående utan konsekvenser. I ett halvsekel har ökande summor lagts på insatser, som inte fungerade särskilt väl när problemen var hanterliga och som numera kan framstå som handfallet idealistiska.
Förmodligen bryr vi oss inte tillräckligt mycket om samhället, ser det som en kuliss till våra individuella projekt, som något alltid närvarande och samtidigt frikopplat, och därför orkar vi inte bearbeta förändringarna förrän de når oss personligen.
Sedan 1970-talet har kulturrelativismen varit en dominerande tankefigur i svensk offentlighet.
»Varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?« undrade Karin Wallin 1978 i boken Att vara invandrarbarn i Sverige. Sådana böcker blev sedan kurslitteratur på högskolorna. Trots det skrivna ställde Wallin en märgfylld omvärld mot ett Sverige utan kultur att yvas över:
»I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod. Invandrarna för med sig ett skapande kunnande i fråga om mat, musik, dans, teater, sång och samvaro. Det är inte självklart att all utveckling går framåt. Av invandrarna kan vi lära på nytt något som vi förlorade på vägen mot välståndet.«
1960-talets stora livsstilskulturella befrielseprojekt sammanföll i tid med socialdemokratins storhetstid. I riksdagsvalet 1968 fick Tage Erlanders parti 50,1 procent av rösterna. Ur hippiekulturen i Kalifornien föddes it-kulturen. Även i Sverige växte individualismen fram ur kollektivismens reformer, vi gick från att Befria Södern (FNL-rörelsen) till att befria oss själva, var och en för sig. Så stora mängder egoism som numera trängs på Stockholms gator blir det svårt att hitta någon annanstans.
Det gamla klassamhället fordrade att man gick samman för att förändra sådant som var dåligt. Nu domineras stadslivet av en flock oberoende själar.
Så har samhället kunnat lösas upp – se vården, se skolan – utan att förändringarna tagits på det allvar de förtjänat. För ganska stora grupper har det blivit möjligt att leva oberoende av samhället; de har kunnat konsumera och fatta beslut som om det gemensamma inte fanns.
Har någon påtalat att reaktionära strukturer samtidigt fått etablera sig i samhällets periferi har svaret blivit att fördomsfrihet är en del av oberoendet. Missförhållanden har slagit rot eftersom det ansågs värre att beskriva dem än att göra något åt dem.
Vi lever nu i olika tidsåldrar, i parallella system som möts i ett och samma land.
Människor tar sig hit från förödda länder, men också från platser utan hopp. Stora delar av världen domineras av bakåtsträvande föreställningar. För många som kommer hit blir Sverige en fristad, en möjlighet, medan andra tar med sig den sortens värderingar som när de importeras till en demokrati nästan ofelbart kommer att samlas i odemokratiska fickor.
Kanske rör vi oss i dessa dagar bakåt i tiden, inte bara hos det regredierande ryska imperiet. Öppenheten i det svenska systemet har gjort det sällsynt sårbart och politikerna svarar med kontroller i stället för reformer. I en värld som inte är snäll går det inte att låtsas att alla är toleranta och progressiva.
Trots sin ståtliga självbild, sin hybris, har det svenska systemet varit uselt på att skydda sina landvinningar. Samhällskittet har tillåtits spricka och det råder förvirring kring vad det är som behöver försvaras. En egocentrisk nutid eller en retrovärld med ljuva välfärdsminnen?
Det är möjligt att det blir flykten från Ukraina som kommer att tvinga oss att återupptäcka värdet av att leva i ett samhälle.
***
