Varför är den trötta kvinnan så fasansfullt ensam?
För oss som är trötta nu handlar det inte om politik, utan om mående. Problemen sitter i kropp och själ, inte i den yttre världen, det som kallas samhället.
Toppbild: Unsplash
“Hör jag en till kvinna berätta hur många timmar hon sovit så går jag härifrån.”
Min man väser och jag fnissar men som vanligt när det är en annan kvinna i skottgluggen känner jag mig halvt medskyldig, halvt beskyddande.
För visst är jag också trött, trött på det sätt som syns. Min omgivning har rynkat sin stora panna, för det är inte bara årstiden som får oss att dunsa runt håglöst som gamla födelsedagsballonger. Nej, detta är allvarligt, landets vanligaste anledning till långtidssjukskrivning, särskilt för oss halvunga kvinnor.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Innan det var just vi som blev trötta, var frågan om kvinnornas energi politisk. Man sa att det gick att rösta för att flytta stressen från sig själv till någon annan, fördela den förnuftigare, rättvisare. Denna någon annan visade sig vara någon med lägre lön, men av samma kön och det var det de älskade mest som de skulle lämna över. Kvinnor fick betalt för att ta hand om varandras barn och fixa varandras hem, bättre för bruttonationalprodukten men var bördorna lättade? De verkade snarare flyttas runt, som den tomma rutan i ett trögt gammalt femtonspel, till ingens stora glädje.
För oss som är trötta nu handlar det inte om politik, utan om mående. Ingen tror på allvar att kvinnor skulle ha färre utmattningssymptom om de hade tillgång till fler dagistimmar eller ännu mer högre utbildning. När sminkentreprenören och riskkapitalisten Amanda Schulman debuterar som skribent i socialistiska och feministiska Aftonbladet Kultur är det i just ämnet som blivit bekvämt apolitiskt: kvinnohälsa. Debattartikeln från december börjar sina resonemang med “jag är ingen forskare, men …” för det är där vårt täcka kön befinner sig nu, slokande i vården och väntrummen, långt från revolutionen.
Problemen sitter i kropp och själ, inte i den yttre världen, det som kallas samhället. Schulman beskriver stress och ork, hormoner och populära halvsanningar om hur nonchalant vårdpersonal behandlar alla med livmoder. En kanske ändå ärligare sammanfattning av åren då fertilitet och försörjningskrav slåss om syret, än de strukturella superteorier som förklarade allt om kön nyss? Jag tror det.
Amanda Schulmans lösning är, tror jag, att prata om problemen. De diskuteras inte för “inget är så skambelagt för oss som vår hälsa”, skriver hon. Märkligt, eftersom jag inte vet något jag sett, läst och hört mer om i mitt vuxna liv än tjejerna och deras orkrelaterade plågor. Som att inte Schulman själv gjort tusentals poddtimmar i ämnet, igen och igen sålt storyn om sammanbrotten och sökandet, spridit diagnoserna och gjort kosttillskotten.
Att hörsamma ropen om rätten att ta det lugnt har varit coolt länge, Ottessa Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling (2018) om att zonka ner sig på en soffa ett fullt kalenderår är en roman som kvinnor faktiskt verkar ha orkat läsa. Uppenbarligen mer inspirerande än alla ultrakompetenta och livshungriga moderna Disney-prinsessor ihop.
Att kvinnor skulle piggna till av att prata om sin trötthet, gå in i den, verkar dock knappast sant. Varje gång jag beskriver en sömnlös natt känner jag hur anden sipprar ut ur fotsulorna. Som att själva idén om en trött kvinna, en slutkörd mamma, är en av alla outlets som slangar mig på kraft. Jag värjer mig från rollen och allt som kommer med den, städhjälpen, nannyapparna, rabattkoderna på Uber Eats. Snikvarianterna på Schulmans massagestab och heltidspersonal. Skulle det verkligen hjälpa, om vi hade mer tid att oja över kropp och själ?
En vaken vargtimme läser jag om det psykologiska begreppet egosyntetiskt. Det beskriver de saker man dras till och identifierar sig med – utan att det nödvändigtvis är sådant som är bra för en. Motsatsen är det som är egodystoniskt, sådant man instinktivt ryggar ifrån – och som kan vara precis vad man behöver. Att gå i terapi skulle kunna beskrivas som att arbeta om innehållet i de kategorierna.
För många kvinnor verkar ansträngning vara egodystoniskt. Det jobbiga ger ett obehag, inte bara för att det är jobbigt, utan för att det associeras till en stil eller en typ man vill hålla sig långt ifrån. Medelklasskvinnan tittar på kampen för överlevnad med samma känslor som hon ser på en långburk på förmiddagen eller hundskit i sandlådan, för trots alla feministiska år ligger det djupt i det feminina jaget: varför tar ingen hand om mig? Varför har ingen gjort det till sin uppgift att jag ska ha det bekvämt?
Till skillnad från alla Vaiana-hjältinnor vill den trötta kvinnan stanna under täcket, vyssjas av sina diagnostiska kriterier. Hon klockar sina sovda timmar och vill ha beröm för att ha gått upp. Frågan är kanske samhällelig ändå: varför är hon så fasansfullt ensam?
***
Läs även: Ett riktigt förhållande är inte rättvist
Läs även: Self love-trenden har spårat ur
“Hör jag en till kvinna berätta hur många timmar hon sovit så går jag härifrån.”
Min man väser och jag fnissar men som vanligt när det är en annan kvinna i skottgluggen känner jag mig halvt medskyldig, halvt beskyddande.
För visst är jag också trött, trött på det sätt som syns. Min omgivning har rynkat sin stora panna, för det är inte bara årstiden som får oss att dunsa runt håglöst som gamla födelsedagsballonger. Nej, detta är allvarligt, landets vanligaste anledning till långtidssjukskrivning, särskilt för oss halvunga kvinnor.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Innan det var just vi som blev trötta, var frågan om kvinnornas energi politisk. Man sa att det gick att rösta för att flytta stressen från sig själv till någon annan, fördela den förnuftigare, rättvisare. Denna någon annan visade sig vara någon med lägre lön, men av samma kön och det var det de älskade mest som de skulle lämna över. Kvinnor fick betalt för att ta hand om varandras barn och fixa varandras hem, bättre för bruttonationalprodukten men var bördorna lättade? De verkade snarare flyttas runt, som den tomma rutan i ett trögt gammalt femtonspel, till ingens stora glädje.
För oss som är trötta nu handlar det inte om politik, utan om mående. Ingen tror på allvar att kvinnor skulle ha färre utmattningssymptom om de hade tillgång till fler dagistimmar eller ännu mer högre utbildning. När sminkentreprenören och riskkapitalisten Amanda Schulman debuterar som skribent i socialistiska och feministiska Aftonbladet Kultur är det i just ämnet som blivit bekvämt apolitiskt: kvinnohälsa. Debattartikeln från december börjar sina resonemang med “jag är ingen forskare, men …” för det är där vårt täcka kön befinner sig nu, slokande i vården och väntrummen, långt från revolutionen.
Problemen sitter i kropp och själ, inte i den yttre världen, det som kallas samhället. Schulman beskriver stress och ork, hormoner och populära halvsanningar om hur nonchalant vårdpersonal behandlar alla med livmoder. En kanske ändå ärligare sammanfattning av åren då fertilitet och försörjningskrav slåss om syret, än de strukturella superteorier som förklarade allt om kön nyss? Jag tror det.
Amanda Schulmans lösning är, tror jag, att prata om problemen. De diskuteras inte för “inget är så skambelagt för oss som vår hälsa”, skriver hon. Märkligt, eftersom jag inte vet något jag sett, läst och hört mer om i mitt vuxna liv än tjejerna och deras orkrelaterade plågor. Som att inte Schulman själv gjort tusentals poddtimmar i ämnet, igen och igen sålt storyn om sammanbrotten och sökandet, spridit diagnoserna och gjort kosttillskotten.
Att hörsamma ropen om rätten att ta det lugnt har varit coolt länge, Ottessa Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling (2018) om att zonka ner sig på en soffa ett fullt kalenderår är en roman som kvinnor faktiskt verkar ha orkat läsa. Uppenbarligen mer inspirerande än alla ultrakompetenta och livshungriga moderna Disney-prinsessor ihop.
Att kvinnor skulle piggna till av att prata om sin trötthet, gå in i den, verkar dock knappast sant. Varje gång jag beskriver en sömnlös natt känner jag hur anden sipprar ut ur fotsulorna. Som att själva idén om en trött kvinna, en slutkörd mamma, är en av alla outlets som slangar mig på kraft. Jag värjer mig från rollen och allt som kommer med den, städhjälpen, nannyapparna, rabattkoderna på Uber Eats. Snikvarianterna på Schulmans massagestab och heltidspersonal. Skulle det verkligen hjälpa, om vi hade mer tid att oja över kropp och själ?
En vaken vargtimme läser jag om det psykologiska begreppet egosyntetiskt. Det beskriver de saker man dras till och identifierar sig med – utan att det nödvändigtvis är sådant som är bra för en. Motsatsen är det som är egodystoniskt, sådant man instinktivt ryggar ifrån – och som kan vara precis vad man behöver. Att gå i terapi skulle kunna beskrivas som att arbeta om innehållet i de kategorierna.
För många kvinnor verkar ansträngning vara egodystoniskt. Det jobbiga ger ett obehag, inte bara för att det är jobbigt, utan för att det associeras till en stil eller en typ man vill hålla sig långt ifrån. Medelklasskvinnan tittar på kampen för överlevnad med samma känslor som hon ser på en långburk på förmiddagen eller hundskit i sandlådan, för trots alla feministiska år ligger det djupt i det feminina jaget: varför tar ingen hand om mig? Varför har ingen gjort det till sin uppgift att jag ska ha det bekvämt?
Till skillnad från alla Vaiana-hjältinnor vill den trötta kvinnan stanna under täcket, vyssjas av sina diagnostiska kriterier. Hon klockar sina sovda timmar och vill ha beröm för att ha gått upp. Frågan är kanske samhällelig ändå: varför är hon så fasansfullt ensam?
***
Läs även: Ett riktigt förhållande är inte rättvist
Läs även: Self love-trenden har spårat ur
