Varför är det så jävla tråkigt med korruption?

Mannen som är gift med den nyligen avgångna partiledaren för skotska nationalistpartiet, SNP, misstänks för att ha… någonting med kampanjmedel? Vad är det, pengar? Okej. Pengar som folk (rikt folk?) har gett i god tro (eller?) för att främja den skotska självständighetskampen, men som nu har använts till någonting. Någonting annat, får man förmoda. Någonting ondskefullt eller i varje fall ovidkommande. 

Ja, ungefär så mycket kommer jag ihåg av den här skandalen, som jag läste fyra tidningsartiklar om så sent som igår. 

Eller just det: särskilt snygg är han inte heller, Nicola Sturgeons make. Hur man än vrider och vänder på honom. Skulle möjligen funka i en actionfilm, typ som chef för personskyddet åt någon utbränd norsk hotellkung med skulder i Sydamerika. 

Men vad fan, det är 2023, det är hårda tider. Vem av oss är längre snygg, liksom. Vad var det nu igen vi pratade om… korruption! Javisst. Korruption, till och med i gamla goa SNP som aldrig gjort en fluga förnär, i alla fall inte sedan han Alex Salmond – nä, det ska vi inte hålla på och älta. Nu tar vi det här senaste fallet. 

Känns för jävligt, det gör det. 

Eller hur? Det är ju så man reagerar på sådana här affärer. På fest har jag sett folk börja skrika på varandra om klimatet, om feminismen, om invandringen, om kriget mot terrorismen, om Natomedlemskapet, om Obama (!), om RUT-avdraget. Men aldrig har jag varit med om någon annan reaktion på just korruptionshärvor än följande. 

Det blir lite tyst. Någon sneglar på armbandsuret. En annan fyller på sitt glas. Tystnaden håller i sig, den ligger som svetten i en bastu i Karelen. Tills någon äntligen, äntligen harklar sig, och häver ur sig de förlösande orden:  

"Ja, nä. Det är för jävligt." 

Vilken lättnad. Alla börjar prata igen, det skålas, folk skiner upp. 

Saken är nämligen den att ingen bryr sig om korruption. Jag bryr mig inte. Du bryr dig inte. Ingen, säger jag, bryr sig om korruption. 

Alltså vi bryr oss väl såtillvida att om vi får trycka på en knapp där det står "ingen mer korruption", då gör vi möjligen det. Men sedan får det banne mig räcka. 

Och det är de korruptas smala lycka, det. Skälet till att korruption är så förbannat tråkigt är ju att skurkarna avsiktligt håller på med en oändlig massa långtråkiga krångligheter – det är det som är korruption, att systematiskt dölja vad som egentligen har hänt genom att göra en massa ovidkommande skit längs vägen. Och innan man har kommit halvvägs igenom materialet är man beredd att skjuta sig hellre än att behöva läsa ännu ett intetsägande namn på ännu ett kanske-existerande bolag i ännu en dubiös nation som möjligen är ett självständigt land fast högst troligt egentligen bara är en juridisk konstruktion uppfunnen av någon stupfull britt under en lång seglats i egeiska havet 1951. 

Ta bara Idi Amin. Jodå, jag vet vad du tänker: Idi Amin, vilken karl alltså, precis jävla tokig, och så kannibal på det! Ja jösses. Men om jag säger att han kanske inte åt upp så värst många människor egentligen, men att hans styre var så ofattbart korrupt att…  

Du somnade? Bra, för jag orkar ändå inte googla hur mycket pengar Idi Amin försnillade eller hur stora mutor som krävdes på hans tid för att få bygglov till en korvkiosk. 

Korruption är ett problem. Det är förmodligen det enskilt största problem vi har, faktiskt. Ryssland, Trump, planetförstörelsen – korruptionen i världen ligger bakom allt ont vi har. Men om djävulens största trick var att övertyga folk om att han inte finns, då är de korruptas värsta fint att tråka ut oss så till den milda grad att vi inte orkar bry oss om vad de gör. 

Och det, mina damer och herrar, gör oss till medbrottslingar. Vi är vid det här laget genomkorrumperade allihop.

***

Läs även: Korruption möjliggörs i mångfaldens namn

Läs även: Moderaternas vanstyre utarmar vården