Varför är just månggifte så tabu?
Varför detta starka fördömande av månggifte? Kanske är det den anständiga medelklassens surrogat för främlingsfientlighet.
Toppbild: Mark Baker / AP
Förra våren kom ett meddelande från civilutskottet, som på det stora hela visade en total enighet. Månggifte är redan olagligt, men nu skulle tidigare ingångna månggiften i andra länder inte heller räknas. Sådant kan inte "accepteras i ett modernt och jämställt samhälle". Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avvek. De ville gå ännu längre än regeringen.
Det är något märkligt med detta, även om jag inte tänker spela dum. Vad det rör sig om är förstås att Sverige fått en betydande befolkning från delar av världen, ofta muslimska, där månggifte inte är så ovanligt. För säkerhets skull nämns inte den bakgrunden i meddelandet från civilutskottet. Inte heller vad gäller släktäktenskap, som behandlades samtidigt. Om man inte hade någon förkunskap skulle man kunna tro att svenskarna plötsligt blivit mormoner, eller att unga vuxna från Åmål, Haparanda och Svedala plötsligt börjat gifta sig med sina syskon. Man måste vara svensk och veta hur man läser mellan raderna för att begripa att det handlar om ett invandrat problem.
Så, alltså, på ett sätt: jag förstår precis. Detta är en del av assimileringen – att hitflyttade ska överge sina traditioner och i stället anamma svenska traditioner – som i praktiken alltid varit viktig i Sverige, trots att den baktalats sedan sjuttiotalet.
Men å andra sidan: varför?
Till exempel: de inkännande navelskådarreportage som alla tidningar numera publicerar åtminstone en gång om året om "poly-amorösa". Varför skulle de inte få gruppgifta sig om de ville? Kan RFSL verkligen med gott samvete ställa sig bakom sådan diskriminering?
Avskyn mot månggifte kan knappast bero på att äktenskapet reserveras för man och kvinna. Den exklusiviteten försvann för 13 år sedan med lagstiftningen om samkönat äktenskap. Det är svårt att tro att det över huvud taget skulle ha särskilt mycket att göra med traditionella värderingar, eller ens biologiska fakta. Regeringen har trots allt just föreslagit att 16-åringar själva ska bestämma vilket kön de vill ha i folkbokföringen. Det kan knappast bli mer tillåtande än så.
Månggifte ställer förstås till med en hel massa problem juridiskt, men knappast så mycket svårare än de som kommit till sedan skilsmässor, omgiften och halvsyskon blivit standard.
Jag antar att det delvis handlar om att det är män som har flera fruar, inte tvärtom. Men det är inte alldeles självklart att månggifte inte går att förena med jämställdhet. Man kan rent av tänka sig månggifte som ett sätt att bädda in besvärliga karlar i ett matriarkat, där de ständigt är i minoritet. Rent faktiskt är det förstås så att de kulturer som ägnar sig åt sådant här inte är jämställda, men orsaken till det är knappast månggiftet och de kommer inte att bli jämställda bara för att månggiftet blir ännu mer förbjudet.
Så varför detta oförblommerade fördömande av månggifte, när alla andra synpunkter på okonventionell samlevnad anses vara vedervärdigt bigott? Hur kommer det sig att till och med liberaler och centerpartister låter som ekon av sverigedemokrater i just den här frågan?
Det är en ärlig fråga. Inte för att jag propagerar för månggifte, eller ens tycker att det är en särskilt bra idé. Jag är förvånad över att ha hittat en person som vill leva med mig. Jag är inte heller den sortens liberal som blir besatt av varje oväsentlig principfråga som råkar passera. Men den gåtfulla falskhet som så ofta är grunden för det mest tvärsäkra i den svenska samsynen intresserar mig ibland. Det här är ett sådant fall.
Det kan väl ändå inte vara så enkelt att den starka avskyn för månggiftet är den anständiga, liberala medelklassens surrogat för främlingsfientlighet?
***
