Varför är svenska filmer så tråkiga?
Filmhösten är här – men kommer någon att gå på bio?
Toppbild: TT
Jag får en inbjudan att ta del av höstens nya svenska filmer i förväg. Men tyvärr kommer annat i vägen. Som så ofta när det gäller ny film. Jag läser böcker om film, jag ser film på tv, jag ser klassiker på filmklubbar – men till en vanlig biograf går jag nästan aldrig. Och när det väl händer blir jag irriterad över popcornstanken, snacksaliga personer som kommenterar filmens huvudpersoner eller som nu senast av en pensionär som prasslade med godispåsen så högljutt att hans hörapparat förmodligen gick sönder. I vart fall gav han upp efter halva filmen och lämnade oss tre återstående i salongen att se klart den utmärkta dokumentären om Paul Simon.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men nästan aldrig att jag ser svensk spelfilm på bio. Det bekräftar att jag är som alla andra. De flesta ser film på strömningstjänster. Biografen har blivit ett skyltfönster för något man ser hemma. Ändå är urvalet stort. 329 långfilmer hade premiär förra året, av dem var 59 svenska, ganska lika fördelat mellan fiktion- och dokumentärer. En svensk spelfilm kostar i genomsnitt över 25 miljoner kr att göra. Det blir dyrare för vart år samtidigt som publiken ser allt färre svenska långfilmer. Ekvationen går inte ihop.
Redan Harry Schein som grundade Filminstitutet 1963 sade att var man ser en film inte är så viktigt. Det viktiga är att filmerna är bra. Men varför sjunker intresset för svensk film?
Nils-Petter Sundgren, under decennier tongivande filmkritiker, brukade säga att filmers kvalitet hängde ihop med vad som händer i samhället. Under 60-talet var samhällsdebatten livlig och svensk film var provokativ och drog publik. I dag debatteras svensk spelfilm mindre än diktsamlingar, möjligen kan dokumentärfilmer som visas på tv skapa debatt. Men som samtidskonst betraktad är spelfilmen trögrörlig intill likstelhet. Varför?
Kanske har filmarna missat att publiken ändrat sammansättning. Film har länge varit del av ungdomskulturen och när kidsen föredrar dataspel eller videosnuttar på TikTok behövs den äldre publiken. Krönikören Johan Croneman, en gång filmkritiker numera allmän surgubbe, deklarerade nyligen att han fortfarande är ”besatt” av Mannen på taket. Jag var med när Bo Widerberg spelade in scenen med den kraschade helikoptern. Sedan dess har ett halvsekel gått. Att Croneman håller fast vid Widerbergs film är på sätt och vis gulligt men säger också en del om hur stockkonservativa svenska filmdebattörer är. Det handlar inte om estetisk kulturkonservatism, det handlar om att vända ryggen åt det pågående.
Svensk film har det svårt med samtiden. Delvis beror det på att Filminstutet länge brydde sig mer om genusperspektiv än kvalitet. Det är bättre i dag men regissörer med egen stil och tydlig röst hittar man i dag i dokumentärfilm, inte i spelfilm. Svenska spelfilmer är resultatet av oinspirerat grupparbete. Inte undra på att det i Filminstitutets utmärkta statistik framgår att ungdomar uppfattar svensk film som ”mindre underhållande”. Det kan också en gamling instämma i.
Ändå försöker många regissörer och producenter göra komedier. Svensk film har en överproduktion av förutsägbar underhållning. Så kanske är det dags att försöka göra något som bränner till? Syftet när Harry Schein skapade Filminstitutet 1963 var att få fram kvalitetsfilm. Kanske är det dags att använda statsanslagen till just konstnärligt ambitiös film och låta de menlösa komedierna somna in.
Konstnärlig kvalitet brukar löna sig – även om det kan ta tid.
***
Läs även: Sommaren har besegrat mina fördomar
