Varför avskyr kulturvärlden Kay Pollak?
Kulturskribenterna rynkar på näsan, kritikerna pulveriserar honom. Häng med på en föreläsning med självhjälpsgurun.
Toppbild: Lars Pehrson / SVD / TT
Har du det riktigt pissigt? I så fall har jag en god nyhet. Du har makten att förändra det, genom dina tankar. Du väljer själv hur du vill uppfatta livet och människors handlingar. Antingen är du ett offer för andras beteende och låter dem påverka hur du mår – eller så bestämmer du själv hur du uppfattar saker och ting, och väljer glädjen.
Så här långt kommen undrar jag: Hur reagerar du på påståendena här ovan? Är du en genomsnittlig kulturjournalist är sannolikheten stor att du rest ragg och avfärdat detta som självhjälpsfluff; tomma floskler som någon spottar ur sig för att tjäna pengar. Är du något annat och mer vanligt till yrket, säg ekonomiassistent eller kommunal mellanchef, finns det en chans att du är öppen för dessa tankegångar, om de kan hjälpa dig att få ett bättre liv. Kanske var du rentav en av dem som liksom jag hade betalt biljett för att höra Kay Pollak föreläsa i Stockholm förra veckan.
Det här är en krönika med åsikter som är skribentens egna.
Jag går dit för att jag är nyfiken på varför regissören och föreläsaren Pollak är så illa ansedd, närmast föraktad, i kulturvärlden. Skribenterna rynkar på näsan, kritikerna pulveriserar honom och han intervjuas sällan. En anledning är att hans filmer är känslosamma och bombastiska. Suspekt kitsch enligt konnässörerna, men det går hem som bara den hos den breda publiken. Så som i himmelen (2004) sågs av 1,4 miljoner biobesökare. Även uppföljaren Så ock på jorden (2015) blev en storfilm, trots sågningar. En annan anledning till att Pollak spelat bort sitt kulturella kapital, trots Oscarsnominering med mera, är hans självhjälpsföreläsningar och dito böcker.
Så vad innehåller en föreläsning med Kay Pollak? Det kan sammanfattas med credot som inledde den här texten. Allt denne högreste, ståtlige 84-åring säger under sin tre (3!) timmar långa föreläsning på Cirkus i Stockholm är variationer på det. Som kulturredaktör får jag en stark impuls att stryka ner minst hälften av upprepningarna i realtid. Men när jag sedan ser mig omkring, på de unga kvinnorna till vänster om mig, på det gifta medelålders paret till höger… och ut över publikhavet, så verkar ingen annan tycka att det är tjatigt. Omtagningarna fyller en funktion, de liksom nöts in i människors medvetande.
Föreläsaren Kay Pollak skrattar och skrockar som en jovialisk onkel, drar skrönor och delar med sig av livsvisdom. Han talar helt utan manus, berättar om sin personliga resa från offer till att styra sina tankar. Han berättar om de marockanska fångar som spärrades in i fasansfulla fängelsehålor under jorden så att de levde i mörker under tjugo år. De tre som överlevde hade arbetat hårt med det mentala. Han nämner en annan fånge, Nelson Mandela, som satt 27 år i fångenskap, även denne arbetade med sina tankar för att överleva. ”Det finns inga situationer som är så hemska att man inte kan välja att tänka en tanke som gör att man mår lite, lite bättre”, konstaterar Kay Pollak.
När det blir paus tänker jag att han borde vila, att prata i tre timmar inför 750 personer är krävande också för en tjugoåring. Men när jag kommer ut i lobbyn står Kay Pollak där och signerar böcker, åt en lång kö av fans. Hur bär han sig åt? tänker jag. Är det hans positiva tänkande som gör honom ung? Han verkar så spänstig. Vilken är hans träningsrutin? Diet?
Kay Pollaks budskap är såklart enkelt, rentav banalt. Men tänk om det fungerar för dem som uppskattar honom? Trots att jag personligen inte alls blev berörd dröjde sig ändå hans tjat kvar. ”Testa att tänka på ett annat sätt, mindre dömande”, ekade han när jag dagen därpå irriterade mig på någon idiot. Och när jag klev upp ur sängen på morgonen dök han upp igen: ”Den här dagen är den bästa i resten av ditt liv!” Herregud så platt och amerikanskt… tänkte jag inte. Nej, jag tänkte att ja, ta mig fasen, det är den nog.
