Varför fegar SVT ur?

På ett överfyllt tåg från Warszawa natten mellan den 20 och 21 augusti 1942 halade Göran von Otter fram en cigarett. Intill honom stod en tysk SS-man och såg att tändstickorna var svenska, approcherade främlingen och fick veta att han var ambassadsekreterare i Berlin. SS-mannen hette Kurt Gerstein och sa att han hade något viktigt att berätta. Låt oss utnyttja natten på tåget, sa von Otter. Ingen av dem hade sittplatsbiljett. De två tillbringade natten med cigaretter och samtal i tågkorridoren. Gerstein bröt ihop flera gånger. Han hade just varit på en studiekommendering vid en likfabrik i Belzec och berättade om godsvagnarna som ständigt rullade in, fyllda med människor. Vakter med läderpiskor och vapen tvingade ut de flera tusen judar som anlände med varje transport, befallde dem under piskrapp att klä av sig nakna, och packade in dem i ett rum på 25 kvadratmeter, så tätt att de inte kunde inte röra sig. Barn slängdes in ovanpå. Dörrar stängdes. Gas släpptes in.

Gerstein beskrev hur lång tid det tog innan alla judar var döda och hur de döda såg ut. von Otter bad om dokument. Gerstein tog ur sin portfölj fram papper som i detalj beskrev transportförhållanden, tekniskt tillvägagångssätt, offrens, vakternas reaktioner, behandling efter avrättningarna och  cyanidvätebeställningar. Gerstein ville få en neutral makts uppmärksamhet på vad som pågick i Tyskland, hoppades att tyska folket inte ville stödja nazistregeringen om de fick kännedom om denna människoutrotning. Kunde von Otter göra något?  

I sin aktuella dokumentärfilm »En svensk tiger« berättar regissören Carl Svensson om den dramatiska händelsen 1942, inspirerad av att ha läst om den i Gitta Serenys bok om Albert Speer och om Gerstein i en essä av Peter Englund. För en bred svensk publik är historien obekant, sällan belyst.

När von Otter skrivit ner vad han hört till sin överordnade på svenska legationen i Berlin, Axel von Post, uppmanades han att ta ärendet muntligt på UD i Stockholm. Dit kom inte von Otter förrän fyra månader senare. Dåvarande UD-chefen Staffan Söderblom sa vid det tillfället åt honom då att hålla tyst om saken. Samme Söderblom, predikanten Nathans son, tjänstgjorde efter kriget i Sovjetunionen, och lät bli att kräva svar på frågor om Raoul Wallenberg. Av Gersteins vädjan till neutrala Sverige om att redan 1942 sprida vittnesmålet om Förintelsen blev alltså inget. Whistleblowerns förtvivlan blev livslång, och han tog livet av sig eller mördades i en cell kort efter krigsslutet.

I »En svensk tiger« söker von Otters dotter Birgitta von Otter upp Kurt Gersteins av ålder och sjukdom dödsmärkta dotter. Den andlöst spännande dokumentärens publik var tagen men fåtalig på Capitol i Stockholm i förra veckan. Visningen var blott den andra i Sverige. 

»En svensk tiger« har i november i år visats i tysk public service-tv, och i somras på en filmfestival i USA.  Här har SVT sagt nej, med den bisarra hänvisningen till att döttrarna inte själva upplevde händelsen, och att den är för lång. Varför må vi inte i gemensamfinansierad tv berätta om en så pass specifik svensk underlåtenhetssynd under andra världskriget och diskutera den offentligt och brett?  Anser vi att den bara angå historiker och några få efterlevande? Och att vi inte har något att lära av dåtida människors moraliska dilemman och svek.

SVT måste ompröva sitt nej till en »En svensk tiger«. Allt annat vore ett publicistiskt och moraliskt haveri.