Varför fick Rachel örat?

I december 1888 skar Vincent van Gogh av sig den nedre delen av sitt vänstra öra. Det var med en rakkniv. Sedan tog han det blodiga örat till en bordell. Där gav han det till en prostituerad som hette Rachel. Hon svimmade.

van Gogh överlevde örat men tog sitt liv två år senare. Det skedde med en pistol. Han blödde i nästan två dygn. Hans testamente sammanfattades i orden: la tristesse durera toujours (sorgen ska vara för evigt).

I mitten av juni ska van Goghs rostiga självmordspistol av märket Lefaucheux auktioneras ut i Paris. Det uppskattade auktionspriset är 60 000 euro. Det framstår som en billig peng i jämförelse med den pistol av samma märke som Paul Verlaine år 1873 använde för att skjuta sin älskade Arthur Rimbaud. Den pistolen gick på auktion för nästan en halv miljon euro. Rimbaud överlevde attacken.  

Det är Vincent van Gogh lite överallt i Europa just nu. På biograferna går den färska filmen. I Amsterdam visas påverkan och paralleller mellan David Hockney och van Gogh. Och häromveckan öppnade Tate Britain  sin »van Gogh and Britain«. I den korta introduktionen i London står skrivet att långt innan EU kom med öppna gränser reste van Gogh till Storbritannien som en immigrant. Man kunde nästan få för sig att Tate vill göra holländaren till en Remainer.

I London bodde van Gogh mellan åren 1873 och 1876. Då var han ännu mycket ung och bara teoretiskt intresserad av konst. Men han läste böcker och såg målningar och senare på 1880-talet skulle han, om än mycket diskret, jobba in olika tankar och motiv också från England i sina målningar.

I London jobbade van Gogh för auktionsfirman Goupil & Co. Sparken fick han på våren 1876, lite oklart varför. Efter Goupil tog han ströjobb som lärare och återvände till Nederländerna på julen 1876 för att bli predikant. 

I ett brev på vintern 1874 skrev han att han nu observerar England och allt det engelska och att han dessutom har konsten och naturen och poesin – »och om det inte är tillräckligt, så vad då?«

Tiden i London verkar ha varit en rätt lycklig tid. Den präglades åtminstone inte av galenskap, trots fabrikernas tunga sotskyar över Themsen. Mörkret i van Goghs liv kom lite senare, när han redan flyttat till det soldränkta Provence.      

Men varför skar van Gogh av sig sitt vänstra öra? Jag går till de många böckerna. I en står skrivet att van Gogh var påverkad av massmördaren Jack the Ripper som ibland också skar öronen av sina offer. På ett annat ställe läser jag att van Gogh var förälskad i konstnärskollegan Paul Gauguin. Örat var, eller blev, då en fallossymbol. 

I ytterligare en tredje bok läser jag att van Gogh var emotionellt och finansiellt beroende av brodern Theo. Theo hade just detta år 1888 lämnat brodern för att fira jul med sin flickvän. Självstympningen ska då ha varit ett försök att få Theo att känna sympati med den övergivne.

Slutligen, och lite röd om öronen, tar jag fram Bibeln och går till episoden i trädgården i Getsemane. Där hugger Simon Petrus örat av betjänten Malkus som har kommit för att ta Kristus till fånga och föra honom till översteprästen Kajafas.

Mycket klokare blir man nu inte.

Själv minns jag framför allt en tjurfäktning i Arles. Det var påsken 1999. Efter corridan ställdes några tjurhuvuden ut på gatan framför ett slakteri i centrum. Blodet rann i häftigt djupröda strilar längs med rännstenen, vidare och bort.

Ett av tjurhuvudena saknade vänsteröra. Matadoren hade fått det som en erkänsla för sin begåvning, för sitt mod. Avskurna öron, svansar eller klövar ingår i corridans många ritualer. De lösgörs i allmänhet redan på arenan. Matadoren ger sedan örat till en älskad kvinna, om än kanske inte alltid till en prostituerad.