Varför kan norrmän aldrig lösa problem?
Osloborna kan bygga designbibliotek för miljarder och slå upp operahus som får världen att häpna. Men att hålla gatorna rena från is i januari – där går ändå gränsen!
Toppbild: NTB
Solen skiner från en klarblå himmel och jag har just anlänt till Oslo. Om några minuter ska jag träffa en kollega på det vackra Deichmanska biblioteket – det som kostade nästan 3 miljarder att bygga, och som ligger intill det lika vackra (och dyra) operahuset. Så jag går ner för trapporna och svänger vänster, i riktning mot Oslofjorden.
Men plötsligt hamnar jag på en gata med två decimeter tjock blankis, och tänker att jag måste ha gått fel? Att jag råkat komma in på något avspärrat område där människor inte ska röra sig. För marken är täckt av is så långt ögat når. Men runt mig vaggar norrmän försiktigt fram, så jag vaggar vidare tillsammans med dem.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Under dagen inser jag att detta är regel snarare än undantag: Trottoarer, torg och gator är isbelagda i hela Oslo. Jag tillbringar dagen med att kana mellan möten.
På kvällen frågar jag förundrat mina norska vänner vad som pågår. Strejkar snöröjarna? Har det gått grus i grusleveranserna? De tittar förbryllat på mig: ”Det är vinter”, svarar de. ”Vädret rår vi inte på.” När jag förklarar att snöröjningen i svenska städer visserligen kan vara långsam ibland, men att ingen stad är istäckt i veckor tittar de på mig som om jag berättat att det finns platser där tyngdlagen inte råder.
Norge har alltid framstått för mig som en välordnad version av Sverige. Vänner som flyttat hit berättar att vårdcentralen svarar i telefonen när man ringer, och att man nästan alltid får tid samma dag. Det är ett av världens rikaste länder, med en oljereserv som gör andra länders finansministrar gröna av avund.
Men på något sätt har de styrande lyckats få norska folket att tro att det inte går att göra något åt snö och is. Det är som att en skärva av bondementalitet har dröjt sig kvar i den hypermoderna oljemetropolen. Osloborna kan bygga designbibliotek för miljarder och slå upp operahus som får världen att häpna. Men att hålla gatorna rena från is i januari – där går ändå gränsen!
Jag försöker få mina vänner att förstå att detta inte är ett naturtillstånd som inte lite civilisation beväpnad med grus kan lösa. Men inget rubbar deras övertygelse: Det är så här vintrar ska vara.
Få saker fascinerar norrmän så mycket som svenska motgångar. Under mitt besök skriver tidningen Aftenposten inte en eller ett par, utan hela femton sidor om gängvåldet i Stockholm. ”Det svenska tillståndet”, kallar de det: kaoset i de svenska förorterna. Journalisterna rynkar pannan bekymrat, men anar man inte en viss schadenfreude bakom vecken?
Men själv har jag alltså upptäckt det norska tillståndet: Isklädda gator, instängda pensionärer och sjukhus fulla med benbrott – och föreställningen om detta problem inte går att åtgärda. Att snön är något man måste leva med och att det vore hybris att ens försöka åtgärda det.
På resan hem blickar jag ut genom bussfönstret och funderar på hur ett helt folk ha köpt denna lögn? När jag kliver ur bussen på den svenska sidan är gatorna rensade från snö och is, men jag tittar ändå misstänksamt omkring mig. För om det är möjligt i Norge, då sker kanske samma sak också hos oss? Vad finns det som vi har fått för oss är normalt, när det i själva verket är helt orimligt?
Tankfull kliver jag in i på terminalen och går mot det tåg som ska ta mig den sista sträckan hem. Men när jag ser upp mot tavlan med tågtider inser jag att jag inte kommer hem ikväll: Det snöar någonstans i Sverige, och då är naturligtvis alla avgångar inställda.
***
Läs även: En grupp sticker ut i lyckostatistiken
