Varför läggs Estonia-förundersökningen ned under SHK:s pågående utredning?

Den som följt Estonias öde vet att i haverirapporten från den gemensamma haveriutredningen, JAIC, på sidan 55, står följande om fartyget: ”Vid avgång från Tallinn den 27 september 1994 var ESTONIA sjövärdig och behörigen bemannad. Det fanns inga anmärkningar från vare sig myndigheternas eller klassningssällskapens besiktningar. Fartyget var, enligt olika vittnen, väl underhållet.” 

Det är en beskrivning som visat sig vara felaktig. Vem påstår det? Det gör Statens Haverikommission, som på sin hemsida skriver så här: ”Den estniska och svenska utredningsmyndigheten har analyserat de faktauppgifter som finns i 1997 års JAIC-rapport och bedömer att M/S ESTONIA inte var sjövärdig.”

Det betyder att den första haverirapporten innehåller ett viktigt sakfel. När 852 människor miste livet så gjorde de det som passagerare på en färja som inte borde ha fått lämna hamn, av det skälet att hon inte var sjövärdig.  

Delar av staten gör alltså rätt när den nu låter Statens haverikommission, SHK, i samarbete med Estland och Finland göra nya undersökningar. Bland annat tittar man på om det har förekommit en explosion i samband med haveriet, men också andra undersökningar pågår. Det kan inte uteslutas att Estland kommer att undersöka Estonias sjunkförlopp och SHK har samlat in överlevandes vittnesmål från förlisningen, ett material som de intervjuade fortfarande väntar på att få läsa. 

Arbetet med att ta reda på vad som hände Estonia har tagits upp på nytt och fortgår alltså. Det är därför så förvånande att kammaråklagare Karolina Wieslander i förra veckan meddelade beslutet att ”inte återuppta den tidigare nedlagda förundersökningen” och ”inte heller inleda förundersökning i samband med Estonias förlisning”. Kammaråklagaren skriver att det hittills inte framkommit någon information som tyder på att brott begåtts. Ordet hittills pekar ju på en pågående utredningsprocess och det följer hon upp med meningen: ”De ytterligare åtgärder som planeras av utredningsmyndigheterna förväntas inte påverka min bedömning.” 

I frågan om en av de mest komplicerade katastrofer Sverige genomlidit, förutspår alltså kammaråklagaren att ingen information av intresse för en kammaråklagare kommer att framkomma av de utredningsåtgärder som nu planeras. I alla fall inte så pass intressant information att den ”förväntas” påverka hennes bedömning. 

Intressant, i sig. Och det är ju i och för sig inte första gången en åklagare överraskar i fallet Estonia. Chefsåklagare Tomas Lindstrand inledde en förundersökning samma dag som Estonia gick under. Anledningen var att ”det fanns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal kunde ha orsakat förlisningen”. 

En polisanmälan upprättades av Polismyndigheten 1994-09-30, också med anledning av Estonias haveri. Som misstänkt brott angavs ”grovt vållande till annans död och vårdslöshet i sjötrafik”.  

Chefsåklagare Tomas Lindstrand konstaterade 1998 i sitt beslut om förundersökning, att två utredningar ger olika förklaringar till varför Estonia sjönk. Han skrev sen att båda utredningarna ger ”en sannolik och god” bild av respektive förklaring. Märkligt nog kostade han på sig bedömningen att 1. en ny utredning inte skulle kunna förklara haveriet och 2. Att nya dykningar inte skulle ge klarhet i ansvarsfrågan. Sen lade han ned förundersökningen om Estonia. 

Att säga att chefsåklagaren intecknade framtiden, får väl inte betraktas som en underdrift. Och att som i förra veckan få ta del av kammaråklagare Karolina Wieslanders äventyr i samma genre gör det omöjligt att inte ställa frågan: Varför läggs förundersökningen ned nu, under pågående utredningsprocess? Ska vi inte kunna vänta oss bättre i den juridiska hanteringen av ett haveri som tagit 852 människors liv? Svar: Jo. Det ska vi. 

***

Läs även: Den som söker klarhet vänder blickarna mot Estland

Läs även: Så blev vi eniga om Estonia