Varför ska man härda ut och bita ihop?

»Håll ut«, säger yogainstruktören och gör stavelserna provocerande långa. »Liiite till«, pushar hon, jag blir nästan arg. Baksidan av vaden känns som att den ska gå av med ett plink och det är 38 grader varmt i salen. Varför ska jag ens utsättas för det här obehaget? Det finns ju massa människor som verkar klara sig jättebra utan att bry sig om hur långt ner på låret de kan lägga pannan, duger jag inte som jag är, eller?

När timmen, eller »praktiken« som tanten med alla vokalerna säger, är över känns det dock annorlunda. Hon sätter ihop handflatorna och ber oss tacka oss själva för att vi kom dit, och jag fattar vad hon menar. Det har inte så mycket med vadens baksida att göra, utan mer med att jag faktiskt satte mig över den. Hittade en svaghet och hanterade den, när jag går ut ur hettan är jag lite mindre i förnekelse. Eller inbillar jag mig?

Att det som inte dödar stärker är ett ifrågasatt faktum. Att beskriva något som karaktärsdanande är att låta som någons halvfascistiska 1900-talspappa, få av mina jämnåriga håller med om att det är just när det är som jobbigast som utvecklingen sker, att det som gäller för musklerna även gäller för psyket. Det är här många av kulturkrigets gränsdragningar är, där den ena sidan vill rycka täcket av de sköra, internetuppfostrade halvbarnen och tvinga ut dem i ljuset, och den andra sidan vill bädda in, skapa trygga rum och aldrig exponera någon för det fula.

Det handlar inte bara om den eviga sanningen att generationen under är av ett vekare virke. Det handlar också om något som blir mer aktuellt ju bättre och tillgängligare hjälpen, medicinen och tekniken blir: hur stark måste man vara i simulationen, egentligen?

I Timbros valmanifest ingår en punkt om att gravida kvinnor ska få välja om de vill bli förlösta med kejsarsnitt. Som det är nu ska sådana beslut fattas av medicinska skäl, men i praktiken gör man redan undantag för de som beskriver sig som väldigt rädda för att föda barn. Skräcken i sig kan man ju förstå, men finns det ingen poäng med att överkomma den, vinna över paniken? Lära sig andas, som de säger på kurserna. 

För att undvika smärta har aldrig varit lättare och rädslor gror snabbt där de får utrymme. En bekant som är psykolog gnäller, hur ska han kunna lära någon att förstå och hantera sina känslor när de dövat varje obehag med ändlösa distraktioner och droger sedan ung ålder? En dålig dag kan passera nästan obemärkt om den streamas och spelas bort och man behöver sällan exponeras, både nätapoteken och hamburgeriorna levererar till dörren. Men för att ångesten ska försvinna på riktigt måste man möta den rakryggad, titta den i vitögat, säger han, och vem vill det?

Den israeliska regissören Hagai Levi, aktuell med HBO:s version av Scener ur ett äktenskap (och som också gjort In Treatment och The Affair), berättade i en intervju med Svenska Dagbladet att det han vill visa upp är »skilsmässans olidliga lätthet«. När Bergman på 70-talet ville beskriva äktenskapet som kärlekens död, bidrog hans tv-serie till fördubblad skilsmässostatistik året därpå. Något sådant kommer inte hända den här gången, för alla med något att klaga på är redan skilda för länge sedan. 

För det är inte bara det akuta lidandet som går att hantera, även det grådaskigt halvtrista är enkelt att byta bort. Partners som tappat stinget lämnas, människor som ger vad som klassas som »dålig energi« måste man inte ha med att göra. De som pratar i poddarna är både smartare och roligare och ställer färre krav än de slöa köttmänniskorna omkring en, varför skulle man härda ut och bita ihop, nöja sig med något sämre?

Jag har svårt att svara på frågan med argument, det är mer en känsla. Jag tänker på mina egna förlossningar, de var inte jättelätta. Den första tog två dygn, den andra ett och ett halvt och den tredje sattes i gång tidigt för att bebisen slutat röra sig. Men trots smärtan och oron kan jag längta tillbaka dit. Inte bara för att det hårda arbetet ger en sådan belöning, utan för känslan av total verklighet. Att föda barn är det farligaste en ung kvinna kan göra, säger de, men upplevelsen i sig är bortom nervösa riskkalkyler, det är den råa närvarons extremsport. 

För det som är karaktärsdanande är kanske inte att utstå det jobbiga, utan att lära sig gilla det. Jag hör min yogatant när hon mässar »förnim känslan i kroppen, notera smärtan, acceptera den«. Hon står rak inför det fula, och det fina med.