Varför spelar Annika Strandhäll och Anna Ekström dumma?
Det är svårt att föreställa sig att före detta ministrar inte vet vad "humankapital" betyder.
Toppbild: TT
Hur hamnade vi i ett läge där okunnighet är meriterande? Där före detta ministrar öppet stoltserar med bristande förståelse för vedertagna begrepp? Det är svårt att föreställa sig att personerna jag har i åtanke, Annika Strandhäll (S) och Anna Ekström (S), inte vet vad ordet ”humankapital” betyder. Så varför spelar de okunniga? Vad bedömer de att de har att vinna på det, för det kan väl inte vara så att de inte vet vad begreppet avser?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Bakgrunden är ett inlägg på X skrivet av den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm, som konstaterar att det från och med januari kommer att införs en snabbare handläggning, om max 30 dagar, för högkvalificerad arbetskraft. ”Samtidigt ska invandring av personer med lågt humankapital minska. Sedan november krävs 80 procent av medianlönen för arbetstillstånd. Bör på sikt höjas mer.”
Det hade kunnat sluta där, men icke. Annika Strandhäll, som gång på gång säger att hon ska lämna plattformen X, dristar sig ändå till att fråga Kärrholm vad han menar med begreppet: ”Fattiga, funktionshindrade, lågutbildade? Specificera gärna vad det är att ha ett lågt humankapital.” Anna Ekström, tidigare utbildningsminister och generaldirektör för Skolverket, vill inte vara sämre. Hon delar Kärrholms inlägg och sätter orden ”lågt humankapital” inom citattecken.
Så vad betyder begreppet som förknippas med nationalekonomen Gary Becker och boken Human Capital? Wikipedia definierar det som: ”människors utbildning, färdigheter, talanger samt kompetenser. Även hälsa räknas in ibland. Termen är vanlig inom kunskapsintensiva områden, där det är angeläget att bibehålla, eller att fortsätta höja humankapitalets nivåer, genom undervisning och utbildning – detta för att stimulera den ekonomiska tillväxten."
Att invandringens sammansättning, utifrån migranternas humankapital, får konsekvenser för individens möjligheter att bli en del av arbetskraften – det vill säga det som socialdemokrater talar om som helt avgörande för att bryta kulturell segregation och ekonomiskt utanförskap – kan nog inte komma som någon överraskning. Ett land som attraherar välutbildade människor med färdigheter och kompetenser som efterfrågas av dess arbetsmarknad, har givetvis bättre förutsättningar att lyckas med integrationen av nykomlingarna, varför migrationen i dessa fall kommer att uppfattas som en tillgång. Motsatsen innebär, för tydlighetens skull, en belastning med konsekvenser för i stort sett samtliga övriga politikområden.
Betyder det att man ska stänga dörren för människor på flykt med lågt humankapital? Inte alls. Problemet är att såväl högern som vänstern, liksom delar av näringslivet, aktivt sammanblandat asylmigration med arbetskraftsinvandring. Man har gett sken av att arbetsmarknaden och välfärden behöver asylmigration, att migrationen per automatik alltid är lönsam. Men asylrätten har inget med lönsamhet att göra.
Därför hade det varit ärligare om man argumenterat för att ta emot människor på flykt för att det är rätt, inte för att det nödvändigtvis är lönsamt, eller för att täcka ett eventuellt behov. Att vi fått den här diskussionen beror med andra ord på att man medvetet satte likhetstecken mellan migration – vilken som helst, av människor vilka som helst – och lönsamhet i syfte att förvilla.
En from förhoppning inför det nya året vore att de som är valda att bestämma över andras liv antingen läste på innan den uttalade sig – eller än bättre slutade spela dumma. Men det kanske är för mycket begärt i dessa dagar?
God fortsättning, förresten!
***
