Varför vill dagens unga inte ha barn?
Personligen misstänker jag att sjunkande framtidsförväntningar är en av bovarna i dramat, bland annat beroende på de tre k:na; klimathot, krig och kriminalitet.
Toppbild: AP
Sydkorea är ett fascinerande land på många sätt. När jag var där för tio år sen hade folket just blivit världens minst fertila med 1,3 barn per kvinna och det talades mycket om varför det förhöll sig så. En teori var att unga koreanskor blev allt mindre intresserade av äktenskap. De hade en utbildningsnivå som matchade männens, men om de gifte sig förväntades de bilda familj, sluta jobba och gå in i rollen som traditionell hemmafru.
En annan orsak ansågs vara att barnen levde så miserabla liv att potentiella föräldrar helt enkelt inte hade hjärta att sätta telningar till världen. Vi matades med berättelser om skolbarn som steg upp i gryningen och skjutsades till en ”tutor” för några timmars läxhjälp innan skolan började. Vid dagens slut åtta, nio timmar senare väntade mamman med bilen för skjuts till fler extralektioner och sen en tur förbi fiolläraren på hemvägen. Klockan kunde närma sig midnatt innan ungarna kom i säng, sades det. Ett decennium senare har Sydkorea alltjämt världens lägsta nativitet, fast med den viktiga skillnaden att barnafödandet har halverats igen. Det är nu nere på 0,7, en tredjedel av vad som krävs för att hålla folkmängden intakt och sedan 2019 minskar denna.
I dag är Sverige på väg mot samma punkt på fruktsamhetskurvan där Korea befann sig vid mitt besök. Utvecklingen är liknande i hela västvärlden, Spanien och Italien ligger exempelvis på 1,2. Personligen misstänker jag att sjunkande framtidsförväntningar är en av bovarna i dramat, bland annat beroende på de tre k:na; klimathot, krig och kriminalitet. Många unga vuxna avstår nog från att skaffa barn helt enkelt eftersom de inte tror att de kan ge barnen en uppväxt som liknar deras egen. En annan delorsak kan vara otillräcklighetskänslor och den allt mer grasserande psykiska ohälsan, länkat till sociala medier med ständiga påminnelser om vänner och bekantas perfekta liv.
Nåväl, vad kan man göra åt saken? Kanske är det dags för en ny familjepolitik. De senaste femtio årens försök på området har hur som helst inte gjort susen (läs Johan Hakelius genomgång av detta underskrivna område här).
***
Läs även: Vi behöver fler tonårsgraviditeter
