Varje livstid har sina divor

»I går hade jag den största triumfen någonsin i mitt liv. Jag hade premiär på Metropolitan och hade en sådan framgång, som ingen har upplevt på de senaste 20 åren. Publiken skrek och stampade och var alldeles vild. Jag fick två billaster med blommor och i dag står jag på första sidan i alla tidningar med porträtt.«

Är det inte för just känslan att få vara med om något historiskt som vi går på konserter?

Den 18 december 1959 skrev Birgit Nilsson hem till sina föräldrar i Svenstad. Kvällen innan hade den 41-åriga sopranen gjort sin debut på Metropolitan i New York och försatt publiken i ett tillstånd av fullkomlig eufori. Det är lätt att bli förfärligt avundsjuk på de som fick vara på plats den där vinterkvällen. Under mina sexton år som musikrecensent har jag sett hundratals konserter i tjänsten – privat har jag sett ytterligare några hundra – men de allra flesta har jag glömt bort. Vissa spelningar har jag trott att jag skulle komma ihåg för evigt men vilka det var har jag i dag inget minne av.

Det är sällan som det händer, men är det inte för just känslan att få vara med om något historiskt som vi går på konserter? Själva musiken går ju att lyssna på hemma men att få vara del av en händelse som går till historien är närmast obetalbart. Att försättas i trans av något som skett och sedan avslutats och därmed aldrig kan göras om igen på exakt samma sätt.

»Publiken verkade inte vilja gå hem. Teaterlamporna dämpades som en påminnelse om att föreställningen var över. Efter drygt femton minuter applåder tilläts Miss Nilsson återvända till sin loge«, skrev New York Times i sin recension, som citeras i den nyligen utgivna boken »Birgit. Från västra Karup till Metropolitan« författad av den danska operasångerskan, tillika Nilssons elev och vän, Elisabeth Meyer-Topsøe.

Det finns många begåvade människor men det är endast ett fåtal som fått det där sista kornet av gudomlig talang strösslat över sig. De där närmast omänskligt begåvade. Divorna. En del vill hävda att åtnjutande av förnamnsstatus är det främsta tecknet på att man är känd, men nog är den bestämda formen ännu lite större: La Nilsson. Det är få förärat att vara i bestämd form.

Där man av förklarliga skäl missat dåtidens divor kan man i stället fånga samtidens.

I helgen hölls en jubileumskonsert till Birgit Nilssons ära på Kungliga Operan, där hon gjorde sin debut 1946. Föreställningen sändes även direkt på vissa biografer i samarbete med Folkets hus och parker. I torsdags var det hundra år sedan bonddottern som skulle bli världsberömd föddes på den skånska landsbygden. Varje livstid har sina divor – de som inte bara tolkar konsten utan iklär sig dess fulla kostym. De som får livet att explodera i publikens blodomlopp. Man skulle verkligen ha varit på Metropolitan den  18 december 1959.

Men där man av förklarliga skäl – såsom till exempel att man ännu inte var född – missat dåtidens divor kan man i stället fånga samtidens. Den 6 juni sparkar Beyoncé i gång »On the run tour II«- som hon kör ihop med maken Jay-Z – i Wales. Tre veckor senare stannar sällskapet till på Friends Arena i Solna.

Den som inte sett den amerikanska sångerskan under något av hennes tidigare besök får nu ännu en chans att uppleva hur maximalism ser ut. Varje gång Beyoncé ställer sig på en scen är det som internet skälver till. Mobilfilmade videor sprids över nätet med en sådan hastighet att det fräser i luften.

Hennes spelning på den kaliforniska festivalen Coachella härom månaden var ett sådant tillfälle där man hade velat vara där. Kostymerna! Energin! Återföreningen av Destiny’s Child! Håret som fladdrade i fläktarna under dansexplosionerna åh herregud man kan bli till sig för mindre. Hela konserten, som finns att se på Youtube, är så maxad att man kan behöva trycka på paus i mitten och gå och hämta något att dricka. Det var en fullständig knockout från en modern diva som hade scenen som sin ring. Hon – den gudomliga – hade firat ytterligare en ny största triumf.