Varken högern eller vänstern erbjuder mening

En orsak till vår tids polarisering är att politiken har blivit existentiell. Den har blivit en fråga om kollektiv och personlig mening. 

Ett skäl till det är att den materialistiska konsumismens löfte om mänskligt fullkomnande genom prylar, upplevelser och likes — helst i kombination — förblir tomt. När det uppfylls ger det bara begär efter mer och dessutom gör världens ekonomiska realiteter konsumismens löfte ouppnåeligt för de flesta. Här erbjuder då den progressiva vänstern och nationalistiska högern innehållsmässigt olika lösningar. De gör det genom att framhäva och främja ett eller några bestämda värden, som i sig kan vara goda och eftersträvansvärda, till exempel jämlikhet, gemenskap och tradition.  

Men om de värdena inte erkänner eller vägs av mot andra värden, blir resultatet lätt en radikalisering där meningsmotståndare tillskrivs dålig vilja och inte ses som någon med goda avsikter men dåliga lösningar, utan ett hot mot nationens överlevnad, demokratin, rättigheterna, eller vad som nu satts främst. Oförsonligheten befästs och vidgas i sociala medier. 

Ideologiernas lösningar på vår tids meningsproblem är alltså, trots olika innehåll, ganska lika till formen. 

Problemet fördjupas av två filosofier, som satt allt större prägel på vår kultur. Den ena är scientismen, tron att naturvetenskaplig kunskap är den enda giltiga formen av kunskap. Den avvisar logiskt tänkande och förnuftig argumentation som verktyg för förståelse av verkligheten och reducerar det som inte går att mäta och väga till subjektiva upplevelser.  

Den andra filosofin, som tar vid och förstärker, är självkonstruktivismen. Den börjar med att anta att alla påståenden om objektiva förhållanden är förklädda maktstrukturer. Tillvaron handlar därför om att avslöja konspirationer och att få den egna viljan att kuva andras. Sanning definieras av den eller dem som känner mest. Mening skapas genom mina subjektiva val av någon av de identiteter som formas av de radikala ideologiernas värdeskalor. 

När det inte finns någon mening oberoende av tillgängliga empiriska mätmetoder eller subjektiva åsikter och identifikationer, blir tillvaron inte bara torftig. Den blir även relativistisk och farlig. Ur detta växer ett avhumaniserande hot mot demokratin, som just förutsätter en syn på varje människas värdighet grundad i vårt blotta varande, snarare än i vårt görande och tyckande. 

Vägen ut ur detta börjar med att förstå mening som något vi inte skapar på egen hand. I stället måste vi förstå att mening står i relation till högre eller överordnade värden. Ideologiernas värden kommer ur de överordnade värdena, men har en lägre rang och är till för praktisk tillämpning och måste avvägas mot varandra. I fråga om rättvisa, till exempel, med en definition och rangordning av olika slags orättvisor. De högre, överordnade värdena utgår från det objektivt värdefulla, det som pockar på vår uppmärksamhet utifrån, kan fånga oss, ”ta över oss” och på djupet påverka våra prioriteringar. Och de känns igen som den klassiska filosofins transcendentalier: kunskap, det som är sant, moral, det som är gott, och estetik, det som är vackert, eller skönt.  

Till skillnad från ideologierna, som lätt leder till att vi förfrämligas från varandra, leder en strävan efter att allt bättre söka, förstå och omfamna de högre värdena till att vi kommer närmare ett allmängiltigt och gemensamt syfte med den mänskliga existensen. Det beror på att strävan efter sanning, godhet och skönhet, för deras egen skull, är gemensam för alla människor i alla tider och kulturer; den helhet som min egen existens faktiskt är del av och har en unik roll i. Om enskilda och samhällen erkänner och tar hänsyn till en sådan helhet kan de sedan möta skiftande sociala förhållanden och söka politiska lösningar med personligt ansvar, respekt för den andre och en vilja att förverkliga det gemensamma goda. 

Enligt filosofen och teologen Thomas av Aquino uttrycker strävan efter att veta, leva dygdigt och vara kreativ ytterst en längtan efter det som står bakom allt; det absolut högsta sanna, goda och sköna; den yttersta meningen, den många kallar Gud.  

Till det vi kan förstå med naturvetenskap när vi frågar efter ”hur” ting är beskaffade och relaterade, kommer alltid ”varför”-frågorna, om mening. De har slutligen bara sina svar i Gud. Här möter vi den paradox som utgör ett slags andlig naturlag: bara när hela vår person strävar efter gemenskap med Gud – det högsta, objektiva värdet bakom och över allt – kan vi rätt ordna och förverkliga alla andra värden. Bara så kan vi undvika att de underordnade värdena tar kontrollen över oss, eller blir ensidigt betonade och löper amok med sina förespråkare. Bara så kan de i stället, för det högsta godas skull, tjäna både mig och den andre. 

***

Läs även: Ett väntat mordförsök

Läs även: På sommaren är P1 morgon olidligt