Världens undergång har blivit tidernas möjlighet
Oppositionen odlar en klimatpolitik i framåtanda. Greta är inte till någon politisk nytta längre.
Toppbild: NTB
Har ni märkt hur Greta Thunberg – tjugo för ett par månader sedan, förresten, grattis! – långsamt bleknat bort i det töntiversum som befolkas av yrkespolitiker?
Först var hon det bästa sedan klimatsmart skivat bröd. Sedan var hon ett slags flickdominatrix, som lät politiker smaka piskan så att de kved av masochistisk njutning. Men någonstans längs vägen blev politikerna stötta på riktigt. Här flyger de världen runt på den ena konferensen efter den andra, allt i syfte att rädda just världen, och så säger mistress Greta bara usch, usch, usch. Ingenting duger, allt är otillräckligt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Antagligen hade de tänkt sig att Greta skulle göra som folk gör mest, det vill säga växa från radikalism till utredning och kompromiss, men hon gjorde tvärtom. Inget, utom att "rycka upp hela systemet med rötterna" duger längre för Greta. Det blir för besvärligt när hon demonstrerar mot vindkraft i Norge, som vore hon sverigedemokrat.
Det är en pikant detalj att de två svenskar som driver på hårdast för att riva befintlig vindkraft är Greta Thunberg och Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson. Skälen är visserligen olika. Greta ömmar för samer. Oscar är rädd för psykiska problem. Båda kan förstås ha rätt, men ingen verkar ha någon vidare framgång. Bland professionella politiker är det en helt annan berättelse – som användbara vanföreställningar heter numera – som gäller.
Det var pinsamt för regeringen att det klimatpolitiska rådet dömde ut den förda politiken. Det klimatpolitiska rådet tycker i och för sig att alla regeringar är skräp, utom en rent miljöpartistiskt, men det hjälper inte så mycket i stunden. Däremot är kritik av det här slaget till stor hjälp för oppositionen. Så Socialdemokraterna och Centern tog tillfället i akt och kallade till presskonferens.
Vem kan klandra Murre?
Bara tre procent av väljarna har förtroende för Muharrem Demirok och, än värre, bara sjutton procent av Centerns sympatisörer. Ingen har någonsin legat så illa till. De danska skallarna, det turkiska medborgarskapet och den rent schweiziska oförmågan att göra något intryck alls, plågar centerledaren. Hans lösning så långt är att limma på Magdalena Andersson, som ligger i andra änden av förtroendeskalan. Murres väljare har redan gått i förväg, en del genom att byta parti, andra genom att ha återfallit i den där sossiga centerpartismen, som fanns före Maud Olofsson.
Det är en riskabel strategi för ett krympande parti som bestämt att mitten bara kan ligga åt vänster, men kan man inte leda sina väljare måste man följa dem. Och i just det här fallet – klimatpolitiken – är målet öppet.
Sossarnas eftervalsanalys gick på det stora hela ut på att det var ett misstag att inte ha någon egentlig politik ett valår. Därför måste det vara extra mysigt att kunna slå ned på regeringen för att den, i det här fallet, har ännu mindre politik. För Centern handlar det om att sturigt fortsätta att odla framstegsoptimistisk liberalism. Att den inte flög i valet berodde på vad partiet i sin eftervalsanalys lite förskönande kallade "en dystopisk kontext". Men förr eller senare, verkar Murre tänka, måste väl ändå de sunkiga väljarna skärpa sig och se hur fräscht Centerpartiet är?
Och kanske har han rätt. För vad handlade måndagens presskonferens om? Inte om jordens undergång, larmrapporter, död, torka och förintelse. Temat som hela tiden återkom var i stället industrialisering. Den socialdemokratiska linjen, understödd av Centern, är inte så mycket att Ulf Kristersson och hans bonniga uppdragsgivare spelar med mänsklighetens överlevnad. Linjen är i stället att de är på väg att spela bort ett nytt, glänsande, smart och lyxförpackat, uthålligt konsumtionssamhälle. Det Centern och Socialdemokraterna målar upp är motsvarigheten till när Iphone begravde Nokia: en industriell och existentiell tonartshöjning. Det handlar inte om att "rycka upp hela systemet med rötterna", utan snarare om att gödsla och vattna.
Det är denna berättelse som gäller nu. Aldrig har en kris varit så mycket möjlighet. Framtiden är inte fylld av kadaver, utan av koldioxidneutrala änglar, i uppkopplade, smarta gångkläder. Varken kadavren eller änglarna kommer antagligen att bli sanning, men den senare storyn är ett bättre politiskt verktyg. Regeringen vet om det, det var därför klimat och näringsliv slogs ihop i ett och samma departement. Och det är därför bristen på klimatpolitisk framåtanda faktiskt är ett problem för regeringen. Att försöka konkurrera med slopad reduktionsplikt duger inte.
Berättelsen om klimatkrisen som tidernas möjlighet har gjort att Greta inte är till någon politisk nytta längre. Oscar Sjöstedt riskerar att gå samma väg, om han inte hittar på något roligare.
Läs även: Ännu ett utsläpp av självhat
