Varning för superhjälten
Förra veckan åkte en finsk mamma och hennes två tonårssöner fast för att ha odlat och langat marijuana tillsammans. Rar harmoni mellan generationerna! Kvinnan angav som orsak familjens fattigdom och som inspirationskälla tv-serien »Weeds«, där en förortsmamma – ja, just det. Som ovan.
Samtidigt på internet, och bland annat CNN, förvirras och förförs världen av nyhetsrapporterna om Cincinnatis egen superhjälte Shadow Hare. Tights, mask och mantel, logga, hotline och hemsida: det enda grabben saknar är fysiska förutsättningar att faktiskt slåss mot ens en relativt liten skurk. Han är måhända tanig men har en stark drivkraft, påstår han, på grund av sin olyckliga barndom i fosterhem. Han vill att hemlösa ska få det bättre, för trots att de lever som djur är de också människor. Shadow Hare säger att han är 21 år, men på basen av plattityderna och den gnälliga nörd-rösten gissar jag att han ljuger om sin ålder.
Det säger jag med all kärlek. Jag vet en hel del om nördars drömmar. Självklart har också jag, som entusiastisk konsument av superhjälte-genren, dagdrömt om superkrafter och coola kostymer. Men i motsats till Shadow Hare har jag förmågan att föreställa mig hur utomstående skulle uppfatta mig och hur jag skulle se ut. Plus att jag på det stora hela har förtroende för rättssamhället.
Shadow Hares hemsnickrade hjältegrupp Allegiance of Heroes lider förutom bristande språkkänsla av att hans vänner är överviktiga och okoordinerade. I den osannolika situation att de ändå skulle ta en bov på bar gärning och hejda denne är det i Ohio och Kentucky (liksom förresten i Sverige) faktiskt lagligt för medborgare att arrestera brottslingar. Många av världens »real-life superheroes«, detta är nämligen en global subkultur, kämpar däremot utöver ondskans makter även mot utmaningen att vigilantism på goda grunder är olagligt.
Fallen med »Weeds«-mamman och Shadow Hare aktualiserar på ett oväntat konkret plan den gamla debatten om mediernas diaboliska inflytande. Föreställningen brukar ju annars vara att skadlig kultur smyger sig på den oreflekterande pöbeln som ett illvilligt virus och omprogrammerar i grunden förnuftigt folk till våldsbenägna, främlingsfientliga, materialistiska sexister. De som anammar dumma idéer direkt från medierna avfärdas som barn eller mindre vetande. Som när desperata enstöringar tar till vapen i skolan, tonårsfyllon leker Jackass, eller förvirrade kids uppfattar analsex som en del av en vardaglig sexuell repertoar som inte förutsätter särskilda färdigheter eller förberedelser.
Men kanske det är något annat. »Weeds«-morsan och Shadow Hare är människor i kris som har tänkt igenom sina alternativ och tagit ett medvetet beslut att ta ett steg utanför inte bara det civila samhället, utan också själva verkligheten. De känns förutom löjliga också lite hjältemodiga, deras påfund märkligt logiska, nästan väntade. Hade de valt att efterlikna Pollyanna eller Dickens Mr. Micawber hade vi inte sett dem på nyheterna, men i vår kultur berättar vi helt enkelt väldigt sällan om naiva optimister som laglydigt och tålmodigt kämpar på.
Människor kan bara föreställa sig lösningar som de kan föreställa sig. Det är därför science fiction så ofta verkar förutspå teknologisk utveckling och en serie som »Sex and the City« kunde förändra så många kvinnors självbild. Men när fiktiva attityder till rättssystemet är attraktivare än de normala innebär det något mer: att samhället har tappat kontakten med individens behov av trygghet. Det brukar betyda trubbel.
