Vårt behov av PG

Vi får tydligen aldrig nog av Pehr G Gyllen­hammar.

Det är över 20 år sedan han lämnade sitt kungarike efter att Renault-affären gick i stöpet. Men när den tidigare Volvo-direktören är ute och rör sig i svenska medier vänder sig folk om med stora ögon. När han tar ton, på omisskänlig Hovåsamerikanska, tystnar fortfarande bruset. Och när han i intervjuerna, liksom i sin nya debatt- och memoarbok »Oberoende är stark«, far ut mot överbetalda direktörer och ansvarslösa bolag håller alla slags människor med honom.

Gyllenhammar har alltid vetat vart vindarna blåser. Alltsedan han bjöd in arbetare till Volvos styrelse långt innan medbestämmandelagen kom till.

På samma sätt som en humla egentligen inte ska kunna flyga ska en rik direktör med stark överklassframtoning egentligen inte kunna bli så folkkär i Sverige som Gyllenhammar var under sin storhetstid. Han röstades fram som landets populäraste person i nio år. En viktig förklaring till att Gyllenhammar blev så populär, vid sidan av Volvos framgångar, är just hans känsla för tidens anda och samhällets riktning.

Man kan kalla det opportunism eller lyhördhet men Volvodirektören stod i alla fall alltid mitt i samhällsutvecklingen och sa sånt som människor kunde hålla med om och känna igen sig i.

Näringslivet har inte någon sådan företrädare i dag. Det är därför Gyllenhammar blir den som fyller tomrummet efter sig själv, när han väl ger sig in i debatten.

Det stora näringslivet företräds bara av sin organisation, som utmärks av sin totala tondövhet inför tidens stämningar. I frågan om direktörslöner har Svenskt Näringsliv visserligen haft vett att ligga lågt sedan tidigare ordföranden Michael Treschow mitt under brinnande avtalsrörelse argumenterade för att direktörerna var underbetalda.

Men Svenskt Näringslivs isolering från resten av samhället märks tydligt i hur organisationen har hanterat debatten om vinster i välfärden. Sverige har på ganska kort tid, och utan någon stor debatt, genomdrivit privatiseringar inom välfärden som i vissa fall tillhör de mest långtgående i världen. Det har skett utan att politikerna har insett att välfärdsmarknaderna, där »kunden« ofta har begränsad möjlighet att göra upplysta val och pengarna kommer från det offentliga, inte fungerar automatiskt. Eftersom marknaderna lämnats så oreglerade har det i vissa fall varit mycket lönsamt att utföra undermåliga tjänster inom skola och omsorg.

Att den stora omvälvning som skett på välfärdens område skulle leda till en stor debatt borde vem som helst ha kunnat förutse. Men i stället för att ödmjukt möta oron, ta initiativ till smart reglering och gå hårt åt oseriösa företagare, har Svenskt Näringsliv framställt själva debatten om vinster i välfärden som illegitim.

Förre vd:n Urban Bäckström stormade mot att forskare knutna till Studieförbundet SNS hade mage att i sin fria forskning komma fram till att det saknas stöd för att privatiseringarna har gjort välfärden mer effektiv. Och det tämligen beskedliga förslag om skärpta kvalitetskontroller som socialdemokraternas vinststrid mynnade ut i har Bäckström flera gånger beskrivit som »den värsta inskränkningen av fri företagsamhet sedan löntagarfonderna«.

Allt utom att reservationslöst tillåta företag att med vilka medel de vill göra vinster på skattemedel inom all slags välfärdsverksamhet är liktydigt med socialism, enligt Svenskt Näringslivs extrema hållning.

Frågan är vad Svenskt Näringslivs medlemmar har fått ut av att organisationen har bestämt sig för att göra ohämmade välfärdsvinster till sin stora ödesfråga. Det stora flertalet av deras medlemmar verkar i helt andra branscher. Förkämparna för välfärdsföretagen har antytt att vinstdebatten är en förlöpare till ett mer allmänt motstånd mot fri företagsamhet. Men ingenting talar för att så är fallet. De som allmänt motsätter sig att privata företag delar ut vinst till sina ägare hörs överhuvudtaget inte längre.

Vad vinner då alla de företag vars vinster och verksamheter ingen ifrågasätter på att så hårt förknippas med de kontroversiella kapitalisterna i välfärdsbranschen? Vad har det samlade svenska näringslivet för glädje av att det är vinstdebatten som dominerar valrörelsens diskussion om företagande och inte energi, bostäder och infrastruktur?

Svenskt Näringslivs aggressiva besatthet vid välfärdsföretagens välgång har skadat dess medlemmars intressen. ­Näringslivet skulle behöva företrädare som på samma sätt som Gyllenhammar förstår samhället de lever i.
För övrigt är idén om att Fredrik Reinfeldt vill lyfta sd ungefär lika rimlig som tron på chemtrail.