Vårt nya arbetsmiljöproblem
Internet är bara en fluga, brukade min mormor säga. Därmed stod hon i bjärt kontrast till en omvärld som menade att det här med internet är den absolut mest revolutionerande uppfinningen sedan skivat bröd. Denna övertro, delad av en majoritet av samhället, har inte heller alltid varit helt förankrad i verkligheten. Den senaste dotcom-kraschen gav oss många exempel på »revolutionerande« sätt att använda internet som i praktiken visade sig vara dödfödda. Vem minns inte Pets.com, vars stora affärsidé var att sälja katt- och hundmat över internet, och som brände enorma summor på reklam innan man till slut insåg att man inte kunde tjäna pengar.
2008 må vara uråldrig historia vid det här laget, men inte ens i närtid saknas det exempel på liknande kalkoner. De senaste åren har det gått att följa en rad så kallade »enhörningar« från Silicon Valley, startupföretag med värderingar över en miljard dollar, ofta innan de ens bevisat att de faktiskt kan tjäna en enda dollar på sin affärsmodell. Många gånger är denna affärsmodell fortfarande att göra något som gick att göra tämligen enkelt förut, fast över internet. Den absolut mest extrema teknikfetischismen hittar vi dock fortfarande i »the internet of things«, ett koncept som bara för några år sedan hyllades som något som skulle förändra livet i grunden. Vad låg då i denna »revolution«? Jo, att alla prylar vi köpte framöver skulle vara försedda med trådlöst internet, så att du kunde starta bilen, eller finjustera temperaturen i kylskåpet, eller slå på eller av ugnen ... genom internet!
Detta visade sig vara en av de där idéerna som låter kul ända tills man funderar mer än fem sekunder. Att slå på strömmen till lampan genom att navigera genom funktionerna på en app på din mobil är, sorgligt nog, sällan mindre komplicerat än att bara tända lampan på stenåldersviset. Och att kunna sätta på ugnen utan att flytta ändan från stolen kanske låter som spännande lyx för människan som redan har allt, men det visade sig i själva verket vara en total katastrof. Det som folk inte riktigt tänkte på är att när man väl kopplar upp ugnen till internet så bjuder man faktiskt in i princip hela världen att också kunna sätta på ens ugn, bara för att jävlas. Bilar som gick att låsa upp genom ett par knapptryck på telefonen visade sig också gå att stänga av mitt på vägbanan, allt som krävs är en hacker med lite know-how och för mycket tid. Man hör inte så mycket om »the internet of things« längre.
Kanske håller vi på att nå punkten där vi äntligen kan lämna den överdrivet romantiska synen på internet och dess funktion för människan bakom oss. Man ska inte underdriva betydelsen av denna uppfinning, men vi har länge haft lätt att luta åt andra hållet, att överdriva eller försköna alla dess sidor. Min generation är den sista som fortfarande kommer ihåg en värld där denna uppfinning inte penetrerat alla delar av samhället, och det var på många sätt en helt funktionsduglig värld den med. Den gick att leva i, och på vissa områden så var den kanske till och med bättre att växa upp i än den värld vi lever i nu.
En sista spaning är på sin plats. Det område där internet faktiskt visat sig ha en revolutionerande potential, det vill säga sociala medier, är i dag kanske det område som våra journalister och opinionsbildare är som mest ambivalenta inför. Sociala medier är ingen fluga, och det är inte heller någon liten förändring av hur människor relaterar till varandra och inhämtar information. Det är en långt större händelse än att kunna köpa djurmat över nätet eller justera termostaten med ett knapptryck på mobilen. Och just därför verkar denna uppfinning ha gått från att vara ännu en »revolution« att jubla över till att bli ett »arbetsmiljöproblem«, för att låna från Aftonbladets nya politiska chefredaktör, Anders Lindberg.
Lindberg, och många andra redaktörer med honom, tyckte inte alltid så. Det finns en stor ironi i detta. Den katolska kyrkan tyckte inte alltid illa om tryckpressen; på den tiden då kyrkan hade monopol på att kopiera böcker såg man i stället denna som en underbar uppfinning, därför att den kunde göra så att kyrkan kunde kopiera sina böcker billigare. Först när man insåg att andra nu helt plötsligt hade möjligheten att trycka böcker började man ångra sin tidigare entusiasm, och tryckpressen blev också ett arbetsmiljöproblem. Historien upprepar sig kanske inte, men fan om den ändå inte rimmar ibland.
Läs mer av Malcom Kyeyune
