Västeuropa har sig själva att skylla
Förnekelseoptimismens tid är över. Europa har inte längre råd med generösa välfärdssystem, för låga försvarsutgifter och eftersatt infrastruktur.
Toppbild: TT
USA:s allierade må beklaga sig över följderna av Trump-regimens agerande, men att Washingtons nyckfulla och ofta fientliga handlingar får så allvarliga följder för deras egen del, beror i grunden på att de själva ställt till det och gjort sig sårbara i årtionden.
Skidåkare som rör sig genom lavinfarliga områden varnas alltid att undvika att åka där uppenbara terrängfällor finns. Terrängfällor är platser där det är extra farligt att dras med i en lavin. Det är svackor eller bäckraviner där lavinen bromsas och pressas ihop och begraver en riktigt djupt, så djupt att man inte kan gräva sig ut själv, eller hålla sig vid liv tills andra grävt sig fram. Det kan vara platser med träd, stenblock eller stup, där risken för skador blir än större när man dras med av lavinen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Om Trump-regimen genom sitt agerande har utlöst en lavin över de västeuropeiska länderna vad gäller säkerhetspolitik och försvar, samt ekonomi och utrikeshandel, är det dessa statsmakter som själva sökt sig till terrängfällan och till och med slagit läger på platsen.
Med risk att forcera liknelsen kan sägas att Västeuropas terrängfällor är alla de märkliga beslut som fattats inom försvars- och säkerhetspolitiken, energipolitiken, migrationspolitiken samt välfärdsstatens allt växande löften bortom sin ekonomiska förmåga.
Västeuropa har förlitat sig på USA:s militära kapacitet och kärnvapenavskräckning, oaktat ett alltmer angreppslystet och revanschistiskt Ryssland, alldeles i sin egen närhet.
Försvarsbudgeten och minskade investeringar i infrastruktur har använts som budgetregulatorer, samtidigt som åtaganden om transfereringar och ekonomisk fördelning, läs ”offentliga bidrag”, har vuxit som ett led i överbudspolitik.
Effektiva energisystem, kärnkraft, har övergivits till förmån för ökat energiberoende av… ja just det… det aggressiva Ryssland.
En omfattande och till stora delar okontrollerad migration har inte bara accelererat välfärdspolitiska åtaganden utan täckning, utan också gett negativa effekter på sådant som social sammanhållning och tillit. Och därtill främjat ökat kvinnoförtryck och växande klanvälde.
I militära sammanhang vet man att en motståndares förmåga måste bedömas utifrån vilka resurser han förfogar över och hur snabbt han kan sätta in dem mot en – inte efter vilka intentioner som motståndaren har uttalat eller kan tänkas ha, och inte heller efter var dessa resurser för tillfället befinner sig. Det är alltså basal beredskapsplanering eller bättre på engelska, contingency planning, där det förra ledet beskriver, med ordbokens definition, ”en framtida händelse eller omständighet som kan inträffa, men som inte kan förutses med visshet”.
Det är ett sätt att se på omvärlden som till stora delar helt har saknats i den politik som de västeuropeiska länderna bedrivit inom ovan nämnda områden. I stället har den huvudsakliga utgångspunkten varit solskensplanering.
Vi kan tycka vad vi vill om Trump, men den reaktion han fick av de närvarande tyska politikerna när han i september 2018 i FN:s generalförsamling påpekade att det inte var bra för Tyskland att ha gjort sig av med sina kol- och kärnkraftverk, för att göra sig beroende av Ryssland för sin energiförsörjning, är betecknande: Från den tyska bänken kom huvudskakningar och hånflin åt den inte så stillsamme amerikanens påpekanden.
Samma slags förnekelseoptimism har präglat vårt land. Förr om åren byggdes alla viktiga vägar, broar eller hamnar med sprängkammare. I ett förberett hålrum skulle sprängladdningar kunna placeras för att i värsta fall göra vägen eller bron oanvändbar för en fiende.
När Slite hamn på Gotland rustades upp år 2009 med pengar från det rysk-tyska gasbolaget Nord Stream ställdes frågan till Försvarsmakten om inte kajbygget också skulle innehålla en sprängkammare. Något svar erhölls aldrig och någon sprängkammare byggdes inte heller. Efter Rysslands ockupation av Krim 2014 krävde liberalernas dåvarande försvarspolitiska talesman Allan Widman att hamnen skulle förses med en sprängkammare. Påföljande år avslog region Gotland en motion om att en sådan skulle byggas. Inte heller ville man se sprängkammare installeras på den då planerade kryssningskajen i Visby eller den nya hamnen i Klintehamn.
Exemplen på att inte bry sig om terrängfällor kan mångfaldigas från samtliga nämnda politikområden.
Det är inte lavinens fel att det just är ett stup den drar dig mot.
***
Läs även: Kärnvapenspridning gör USA svagare
USA:s allierade må beklaga sig över följderna av Trump-regimens agerande, men att Washingtons nyckfulla och ofta fientliga handlingar får så allvarliga följder för deras egen del, beror i grunden på att de själva ställt till det och gjort sig sårbara i årtionden.
Skidåkare som rör sig genom lavinfarliga områden varnas alltid att undvika att åka där uppenbara terrängfällor finns. Terrängfällor är platser där det är extra farligt att dras med i en lavin. Det är svackor eller bäckraviner där lavinen bromsas och pressas ihop och begraver en riktigt djupt, så djupt att man inte kan gräva sig ut själv, eller hålla sig vid liv tills andra grävt sig fram. Det kan vara platser med träd, stenblock eller stup, där risken för skador blir än större när man dras med av lavinen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Om Trump-regimen genom sitt agerande har utlöst en lavin över de västeuropeiska länderna vad gäller säkerhetspolitik och försvar, samt ekonomi och utrikeshandel, är det dessa statsmakter som själva sökt sig till terrängfällan och till och med slagit läger på platsen.
Med risk att forcera liknelsen kan sägas att Västeuropas terrängfällor är alla de märkliga beslut som fattats inom försvars- och säkerhetspolitiken, energipolitiken, migrationspolitiken samt välfärdsstatens allt växande löften bortom sin ekonomiska förmåga.
Västeuropa har förlitat sig på USA:s militära kapacitet och kärnvapenavskräckning, oaktat ett alltmer angreppslystet och revanschistiskt Ryssland, alldeles i sin egen närhet.
Försvarsbudgeten och minskade investeringar i infrastruktur har använts som budgetregulatorer, samtidigt som åtaganden om transfereringar och ekonomisk fördelning, läs ”offentliga bidrag”, har vuxit som ett led i överbudspolitik.
Effektiva energisystem, kärnkraft, har övergivits till förmån för ökat energiberoende av… ja just det… det aggressiva Ryssland.
En omfattande och till stora delar okontrollerad migration har inte bara accelererat välfärdspolitiska åtaganden utan täckning, utan också gett negativa effekter på sådant som social sammanhållning och tillit. Och därtill främjat ökat kvinnoförtryck och växande klanvälde.
I militära sammanhang vet man att en motståndares förmåga måste bedömas utifrån vilka resurser han förfogar över och hur snabbt han kan sätta in dem mot en – inte efter vilka intentioner som motståndaren har uttalat eller kan tänkas ha, och inte heller efter var dessa resurser för tillfället befinner sig. Det är alltså basal beredskapsplanering eller bättre på engelska, contingency planning, där det förra ledet beskriver, med ordbokens definition, ”en framtida händelse eller omständighet som kan inträffa, men som inte kan förutses med visshet”.
Det är ett sätt att se på omvärlden som till stora delar helt har saknats i den politik som de västeuropeiska länderna bedrivit inom ovan nämnda områden. I stället har den huvudsakliga utgångspunkten varit solskensplanering.
Vi kan tycka vad vi vill om Trump, men den reaktion han fick av de närvarande tyska politikerna när han i september 2018 i FN:s generalförsamling påpekade att det inte var bra för Tyskland att ha gjort sig av med sina kol- och kärnkraftverk, för att göra sig beroende av Ryssland för sin energiförsörjning, är betecknande: Från den tyska bänken kom huvudskakningar och hånflin åt den inte så stillsamme amerikanens påpekanden.
Samma slags förnekelseoptimism har präglat vårt land. Förr om åren byggdes alla viktiga vägar, broar eller hamnar med sprängkammare. I ett förberett hålrum skulle sprängladdningar kunna placeras för att i värsta fall göra vägen eller bron oanvändbar för en fiende.
När Slite hamn på Gotland rustades upp år 2009 med pengar från det rysk-tyska gasbolaget Nord Stream ställdes frågan till Försvarsmakten om inte kajbygget också skulle innehålla en sprängkammare. Något svar erhölls aldrig och någon sprängkammare byggdes inte heller. Efter Rysslands ockupation av Krim 2014 krävde liberalernas dåvarande försvarspolitiska talesman Allan Widman att hamnen skulle förses med en sprängkammare. Påföljande år avslog region Gotland en motion om att en sådan skulle byggas. Inte heller ville man se sprängkammare installeras på den då planerade kryssningskajen i Visby eller den nya hamnen i Klintehamn.
Exemplen på att inte bry sig om terrängfällor kan mångfaldigas från samtliga nämnda politikområden.
Det är inte lavinens fel att det just är ett stup den drar dig mot.
***
Läs även: Kärnvapenspridning gör USA svagare
