Västs motvilja att bråka om yta ger Putin fritt spelrum
Ena sidan av Tyskland ville knappt ta över andra sidan av Tyskland när det begav sig. Så motvilliga till expansion är väst.
Toppbild: DIETHER ENDLICHER / TT/AP
Det blev, förstås, till slut oundvikligt. Någon måste trots allt ta hand om Östtyskland när Östtyskland inte längre kunde göra det. Hade det skett 20 år senare kunde man kanske ha sålt hela fastigheten till Kina, men vid murens fall fanns inga spekulanter. Själva staten Östtyskland skulle kanske kunnat bli kvar, men befolkningen röstade med fötterna medan politiker och statsvetare höll seminarier om den saken. Ett framtida Östtyskland, stod det snart klart, skulle vara tomt.
Så Tyskland tog över Tyskland och satte sin käraste ägodel, D-marken, i pant. Motvilligt.
Det här säger något om västs totala ointresse för expansion. Visst, man kan välkomna nya medlemmar i Nato och släppa in stater i EU, även om det i praktiken numera sker sällan och så långsamt som möjligt. Men för att alls komma med i någon av de där organisationerna krävs dels att man sköter sig själv, dels att man inte har alltför bökiga territoriella konflikter med sina grannar. Kort sagt: Det krävs att man både håller på sin egen och andras självständighet och suveränitet.
På något märkligt sätt försvinner den här kunskapen, som trots allt är allmänt spridd, när Ryssland börjar bråka.
Ingen, inte ens de mest förvridna kommunistnostalgiker, eller de allra nyttigaste av de nyttiga fredsidioterna, försöker visserligen hävda att Ukraina hade planer på att invadera Ryssland. Ingen av dem som vill måla upp Nato som en djävul på spelplanen prövar ens på riktigt påståendet att Nato låg i startgroparna för att angripa Ryssland. När de ska måla upp sina Rysslandsursäktande fredsplaner måste de alltid ta omvägen över rysk fantasi: Ryssland »upplever sig« hotat av Nato, heter det. För det går inte att med någon som helst trovärdighet hävda att Ryssland faktiskt var hotat av Nato.
Att väst och Nato är villiga att böja sig tredubbelt för att slippa bråka över något territorium, undantaget det egna, är ett faktum så uppenbart för alla att det inte ens behöver ledas i bevis. Det var också uppenbart för Putin, vilket är ett skäl till att han anföll Ukraina: Nato och USA sa uttryckligen till att de under inga omständigheter tänkte agera militärt. Fritt fram för Vlad kalsongförgiftaren.
Så, alltså, vid sidan av alla komplicerade historiska trådar, alla föreställningar och rädslor, alla fantasier och all paranoia, all kritik man kan ha mot EU och all den spänning som finns mellan EU:s medlemmar och mellan EU och länder utanför EU, finns ändå något utomordentligt enkelt:
Väst suktar inte efter mer mark. Väst vill inte ha några territoriella konflikter. Väst hotar inga suveräna stater. Men Ryssland gör det. Detta är alldeles uppenbart.
Det är därför det är så intressant att varenda fredsrörelsetant, varenda tavaritjkolumnist, vartenda dumhuvud som tvärsäkert visste att ingen invasion skulle komma och skrattar åt »rysskräcken« – ja, Mattias Göransson, jag talar om dig – alltid på ett eller annat sätt föreslår att »Rysslands förslag tas till utgångspunkt för att bygga en ny europeisk säkerhetsordning«, som den särskilt svagsinta formuleringen löd i en insändare till Dagens Nyheter från »Kvinnor för fred« nyligen.
Det här är människor som, får man förutsätta, liksom alla andra vet att väst skyr konflikter om mark. Att väst aldrig är så påhittigt som när det gäller att hitta på ursäkter för att slippa slåss. De vet, får man förutsätta, att Ryssland tvärtom inte drar sig för att använda sin militärmakt i tydligt expansiva syften. Att Ryssland har en ledare som viftar med kärnvapen, för att främja sin ockupation och aggressiva expansion.
Vilken »säkerhetsordning« tänker de sig att bygga på det? Varför gör de anfallskrigaren till fredsrörelsens norm? Han är ju inte ens kommunist längre.
***
Läs andra Fokus-artiklar relaterade till kriget i Ukraina:
Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.
