Västvärlden skulle må bra av konservatism
Det har varit viktigare att visa sig progressiv och i framkant än att gå fram på ett förståndigt vis och måna om fotfolket.
Toppbild: Wikicommons
Vad västvärlden behöver är en rejäl dos konservatism och det har den gjort länge. Det behöver inte ens vara den genomtänkta varianten, förankrad i lång intellektuell tradition, hur värdefullt detta än vore. Redan konservatism som temperament skulle vara en lisa att se hos fler agendasättande makthavare i politik och offentlighet.
Att man tänker efter före. Att man inte låter det bästa bli det godas fiende. Att man tar ett steg i taget. Att man inte drar i gång stora planer och projekt, utan att ha bemödat sig om att förankra dem. Att man inte talar ned till dem som visar skepis inför storslagna löften.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Fänrik Ståls sägner skriver Runeberg om löjtnant Zidén, som ständigt gav sig iväg i sken mot fienden utan att bry sig om att se efter om han hade trupperna med sig. Ibland var det si och så med den saken:
Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,
Och kom han i tid förrn den:
”Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen.”
I alltför många frågor har alltför många ledare uppfört sig likadant, även om de varit betydligt mer noga än den unge officeren med att inte sätta den egna livhanken på spel. Det har varit viktigare att visa sig progressiv och i framkant och vara tongivande opinionskretsar till lags än att gå fram på ett förståndigt vis och måna om fotfolket.
Detta har i sin tur skapat missnöje hos många människor, som nu tyr sig till nya ledargestalter, ty att hållas för padda väcker sällan entusiasm. Men tyvärr tycks dessa nya koryféer i många fall vara ännu mer obenägna till sans och balans. De vill också dra iväg i full fart om än i annan riktning. ”Normkritik” var ingen höjdare som ledstjärna för praktisk politik. Detsamma gäller ”att röra sig snabbt och ha sönder saker”.
Kontrafaktisk historieskrivning möts ofta med rynkade näsor, men den kan fungera rätt bra som underlag för politisk meditation.
Vad hade hänt om Friedrich Merz gått segrande ur maktkampen med Angela Merkel för 20 år sedan? Hade även ett Tyskland under den konservative juristens ledning tyckt att det verkade vettigt att hellre satsa på rysk gas än kärnkraft? Att fromma förhoppningar om framtida integration och locket på i debatten var den rimligaste linjen i invandringspolitiken? Att uteblivna strukturreformer var rätt sätt att ge fart åt ekonomin?
Måhända var tidsandan så kraftfull att den hade gjort hans styre mer likt Merkels än det Merz vill se i dag, men det är väldigt svårt att tro att AFD hade fått utrymme att växa till dagens styrka.
Och vad hänt om Demokraterna valt en mer mitteninriktad linje när de väl tagit tillbaka Vita huset? Om de hade gjort en kraftinsats för att få koll på mexikanska gränsen? Om president Biden hade talat klarspråk om hur ”defund the police” och liknande radikala stollerier från lokala demokratstyren låter i vanliga väljares öron och vad de får för konsekvenser? Om han inte hade satsat på biljonrullningen ”Build Back Better”, en sorts överbryggningspolitik på syra, som låtit statsskulden skjuta i höjden och satt fart på inflationen på ett så förödande sätt?
Hade vi då haft Donald Trump tillbaka vid makten i dag och tvingats se hur han hyllas av somliga ”konservativa” för en destruktiv politik som inte har det bitterska med konservatism att göra, utan mest liknar ett gammaldags furstestyre utan respekt för traditioner, institutioner, avtal, prejudikat eller, naturligtvis, meningsmotståndare.
Det är förstås inte Bidens fel att Trump uppför sig som Trump. Men man ska aldrig underskatta den ena radikalismens förmåga att sätta den andra i rörelse – eller den skada som radikalism kan göra på en mödomsamt hopkommen samhällsväv.
Man kan för övrigt notera att Runebergs avsnitt om Zidén slutar med att han vid Virta bro lyckas få med sig hela sin styrka i full rusning. Och att den går under till sista man.
***
Läs även: Allt ordnar sig inte
Vad västvärlden behöver är en rejäl dos konservatism och det har den gjort länge. Det behöver inte ens vara den genomtänkta varianten, förankrad i lång intellektuell tradition, hur värdefullt detta än vore. Redan konservatism som temperament skulle vara en lisa att se hos fler agendasättande makthavare i politik och offentlighet.
Att man tänker efter före. Att man inte låter det bästa bli det godas fiende. Att man tar ett steg i taget. Att man inte drar i gång stora planer och projekt, utan att ha bemödat sig om att förankra dem. Att man inte talar ned till dem som visar skepis inför storslagna löften.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Fänrik Ståls sägner skriver Runeberg om löjtnant Zidén, som ständigt gav sig iväg i sken mot fienden utan att bry sig om att se efter om han hade trupperna med sig. Ibland var det si och så med den saken:
Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,
Och kom han i tid förrn den:
”Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen.”
I alltför många frågor har alltför många ledare uppfört sig likadant, även om de varit betydligt mer noga än den unge officeren med att inte sätta den egna livhanken på spel. Det har varit viktigare att visa sig progressiv och i framkant och vara tongivande opinionskretsar till lags än att gå fram på ett förståndigt vis och måna om fotfolket.
Detta har i sin tur skapat missnöje hos många människor, som nu tyr sig till nya ledargestalter, ty att hållas för padda väcker sällan entusiasm. Men tyvärr tycks dessa nya koryféer i många fall vara ännu mer obenägna till sans och balans. De vill också dra iväg i full fart om än i annan riktning. ”Normkritik” var ingen höjdare som ledstjärna för praktisk politik. Detsamma gäller ”att röra sig snabbt och ha sönder saker”.
Kontrafaktisk historieskrivning möts ofta med rynkade näsor, men den kan fungera rätt bra som underlag för politisk meditation.
Vad hade hänt om Friedrich Merz gått segrande ur maktkampen med Angela Merkel för 20 år sedan? Hade även ett Tyskland under den konservative juristens ledning tyckt att det verkade vettigt att hellre satsa på rysk gas än kärnkraft? Att fromma förhoppningar om framtida integration och locket på i debatten var den rimligaste linjen i invandringspolitiken? Att uteblivna strukturreformer var rätt sätt att ge fart åt ekonomin?
Måhända var tidsandan så kraftfull att den hade gjort hans styre mer likt Merkels än det Merz vill se i dag, men det är väldigt svårt att tro att AFD hade fått utrymme att växa till dagens styrka.
Och vad hänt om Demokraterna valt en mer mitteninriktad linje när de väl tagit tillbaka Vita huset? Om de hade gjort en kraftinsats för att få koll på mexikanska gränsen? Om president Biden hade talat klarspråk om hur ”defund the police” och liknande radikala stollerier från lokala demokratstyren låter i vanliga väljares öron och vad de får för konsekvenser? Om han inte hade satsat på biljonrullningen ”Build Back Better”, en sorts överbryggningspolitik på syra, som låtit statsskulden skjuta i höjden och satt fart på inflationen på ett så förödande sätt?
Hade vi då haft Donald Trump tillbaka vid makten i dag och tvingats se hur han hyllas av somliga ”konservativa” för en destruktiv politik som inte har det bitterska med konservatism att göra, utan mest liknar ett gammaldags furstestyre utan respekt för traditioner, institutioner, avtal, prejudikat eller, naturligtvis, meningsmotståndare.
Det är förstås inte Bidens fel att Trump uppför sig som Trump. Men man ska aldrig underskatta den ena radikalismens förmåga att sätta den andra i rörelse – eller den skada som radikalism kan göra på en mödomsamt hopkommen samhällsväv.
Man kan för övrigt notera att Runebergs avsnitt om Zidén slutar med att han vid Virta bro lyckas få med sig hela sin styrka i full rusning. Och att den går under till sista man.
***
Läs även: Allt ordnar sig inte
