Vem är din favorit-antisemit?

Vem är din favorit-antisemit? Min är satirtecknaren Lars Hillersberg, alla gånger. Just det som fick så många att avsky honom – grovheten, vulgariteten, det sunkiga kladdet – är precis det som värmer mitt hjärta.  

Att han lärde sig hur giriga, opålitliga och grymma judar skulle ritas av den nazistiska veckotidningen Der Stürmer, är det ingen idé att förneka. Hillersberg själv såg till att alla bortförklaringar blev krystade. Han ansåg sig förstås vara ”antisionist” och ”antiimperialist”, som antisemiter på vänsterkanten gör, men hatet mot judar låg på ytan. 

Själv försvarade han sig med att han inte bara hatade judar, han hatade alla människor. Det låg väl en sanning i det också. 

Jag kom att tänka på Hillersberg häromdagen, då jag såg den vekhakade norske utrikesministern Espen Barth Eide, posera blitt leende i eftermiddagssolen bredvid en demonstrant. Bilden ska vara tagen på första maj i år och på demonstrantens plakat står det ”Fuck Israel. Fuck capitalism. Fuck Nato” under en palestinsk flagga. 

Det var demonstranten själv, Mona Osman, som lade ut fotografiet. Hennes pappa var medlem av Abu Nidals militära råd och sitter, sedan han blev utlämnad från Norge 2020, i franskt häkte, misstänkt för att ha deltagit i en terrorattack med handgranater och automatvapen mot ett judiskt café i Maraiskvarteren 1982. Sex personer dog. 

Det norska utrikesdepartementet har förklarat att utrikesministern inte håller med om budskapet på plakatet och tillägger ”utrikesministern var inte medveten om texten och fotografiets ursprung är okänt”. 

Jag är inte riktigt säker på vad det där med ”ursprung” betyder. Är det en antydan om att det är ett fejkat foto? Men varför i så fall gardera med att utrikesministern inte läste plakatet? 

Norska tidningar är i varje fall beslutsamt oengagerade i saken. Det går inte att hitta en rad om det på nätet. Det intresserar mig, inte minst eftersom en av de få gånger jag blivit sittande vid samma middagsbord som en oförblommerad och alldeles tvättäkta antisemit, var han just norrman. 

Mannen hade gjort pengar i rederibranschen, oljebranschen eller något sådant som norrmän blir rika på. Han tog själv upp den judiska världskonspirationen. Inte inlindat i ”anti-sionism” eller ”anti-imperialism”. Judarna var helt enkelt världens avskum och det bästa vore om vi slapp dem. Jag anmälde en avvikande synpunkt, men han slätade inte över något för den skull. Han frågade mig i stället med ett stridslystet leende om jag möjligen själv tillhörde denna föraktliga ras. 

Han talade med självklarhet. Det gjorde intryck. Han måste ha gjort det vid många andra middagar, utan att stämningen sjunkit. 

En sådan upplevelse kan väcka frågor om den norska folksjälen. Särskilt när indicierna börjar hopa sig.  

Norska komiker och satirtecknare återkommer med jämna mellanrum till att judarna mördade Jesus. Stürmerliknande teckningar av Inge Grødum, Siri Dokken, Finn Graff och andra, publiceras regelbundet i de största norska tidningarna, medan Hillersberg fick nöja sig med att tryckas i undergroundtidningen Puss. Norge har ett public servicebolag som för några år sedan sände en tecknad sketch där en alfapetspelare sitter med brickor som stavar ordet ”jødesvin”. Produktionsbolaget lade ut inslaget på sin facebooksida med uppmaningen ”Tagg en jøde!”. 

Och så vidare. 

Satir speglar en publik. Någon måste vara med på noterna, annars skrattar ingen. Och i Norge verkar det finnas en bred delad förståelse för kampen mot hämndlystna, ondskefulla, kristusmördande judar. Kanske är det därför ingen störs av den där bilden med utrikesministern.

***

Läs även: Fast i lyckohjulet

Läs även: En misslyckad länskupp