Vem är du i apokalypsen?
Varför är undergångsserier så populära? Det kan handla om att vi alla undrar hur vi hade agerat efter samhällskollapsen.
Toppbild: HBO Max
Vem skulle du kunna vara i ett annat samhälle? Frågan blev utgångspunkt för en hel filosofi när den amerikanske liberalen John Rawls på sjuttiotalet lanserade begreppet "okunnighetsslöjan". För att bedöma om ett samhälle är ordnat rättvist och fritt, menade han i En teori om rättvisa, måste man se bortom sin nuvarande identitet – fattig som rik, bög som straight, hemlös som monark, svart som vit, kvinna som man – och ställa sig frågan: vilket slags samhälle skulle jag välja att födas i, om jag inte visste som vem jag föds?
Hur flyktingströmmarna går på vår planet säger med detta synsätt något om de liberala demokratierna. Våra länder ses inte enbart som friare än fattiga, korrupta diktaturer; de ses som mer rättvisa. Här hos oss är inte bara livschanserna fler, med andra ord, utan belöningarna och straffen mer välförtjänta.
Med enstaka undantag har västerlänningar inte för vana att prova på alternativet, alltså att leva i ofria katastrofländer. Eller? Jodå, i fantasin. Då kan man antingen, som vänstern och högern ständigt gör för att vinna röster, ljuga ihop skräckbilder av vår tråkiga vardag – eller hitta på helt ärligt. Och det är här dystopierna kommer in i bilden.
Den senaste i raden, och den bästa på väldigt länge, är HBO:s The Last of Us. Serien bygger på Tv-spelet med samma namn och är, precis som sin förlaga, både väldigt typisk för zombiegenren och väldigt, väldigt otypisk.
Till att börja med är själva apokalypsen ovanligt trovärdig eftersom den beror på mutationer orsakade av klimatförändringarna. Det är inget varulvsliknande raseri som driver zombierna, utan svampparasiter med ett enda mål: att sprida sig själva vidare till nästa värddjur.
För det andra får det som brukar kallas "karaktärerna" – människorna, deras bakgrund, deras bevekelsegrunder – generöst med utrymme. Så var fallet även i spelet, vilket när det begav sig gjorde det så omtalat, omhuldat och inte minst omspelat. Men det är som om TV-serieskaparna har gett sig fan på att överträffa förväntningarna också inom sitt eget medium: i ett skede ägnas snart sagt ett helt avsnitt åt ett par som, när den övergripande kronologin väl kommer ikapp, visar sig vara… döda.
Det brukar gå lika dåligt att filmatisera spel som att göra spel av film. (Exemplen är så många att de vore meningslösa att rabbla upp här.) Även inom själva spelen går ofta Hollywoodsjukan för långt; är det möjligt att trycka sig förbi de insprängda filmsekvenserna som är avsedda att ”förklara och fördjupa handlingen”, då gör många spelare också det. I Tv-versionen av The Last of Us leker skaparna en aning med det här fenomenet, uppenbarligen fullt medvetna om att många tittare förr eller senare lär gripas av lusten att rota fram handkontrollen och dra igång kärnverksamheten: att ge sig ut och kötta zombier. Och varför inte? Det ena nöjet tar knappast kål på det andra.
Dystopigenren är omåttligt populär, detta trots att vi just gått igenom en fasansfull pandemi och att vi lever inpå Europas värsta krig på åtta decennier. Eller är det kanske just på grund av de bistra tiderna? Undergången ter sig trovärdigare än någonsin. Då känns det i någon mening bra att ställa sig den där grundläggande frågan: vad skulle jag ta mig till i det läget? Vem skulle jag vara i ett samhälle som inte längre finns?
Ett apokalyptiskt scenario smalnar onekligen av alternativen. Här finns inga rockstjärnor, hjärnkirurger, FBI-agenter eller toppadvokater, bara människor som blivit av med precis allt. I The Last of Us kan de flesta enkelt identifiera sig med Joe, den forne byggföretagaren som numera hankar sig fram som smugglare. Och precis som i alla dramer värda besväret handlar hans öde till sist inte om vem han en gång var, eller vem han sedan har blivit, utan om vad han nu gör – för sina medmänniskor.
