Vem är du i kulturrevolutionen?
Det finns de som håller låg profil och de som står upp för sanningen.
Toppbild: TT
Ibland tänker jag att man kan dela in mänskligheten i två grupper – de anpassliga och sanningssägarna. Är du en sådan som helst håller låg profil eller kan du inte hålla truten och måste reagera på hyckleri och orättvisor?
För de flesta avgör nog ytterst omständigheterna. Ett extremt exempel är kulturrevolutionen i Kina, som pågick mellan 1966 och 1976. En grotesk och bloddrypande tid, som är mer eller mindre obearbetad i Kina. En tid då man hetsade skolungdomar, tonåringar, att vända sig mot sina lärare, ledare och föräldrar – med total urspårning som följd, vilket nog var avsikten hos ordförande Mao. Det skulle sopas rent på korruption och småpåvevälde, den urbana eliten skulle sluta se ner på landsbygdens analfabetiska bönder. Intellektuella förvisades till landets mest avlägsna hörn där de fick utöva hårt och smutsigt kroppsarbete.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Oskyldiga människor, godtyckligt utvalda, sades ha någon borgerlig eller annan felaktig koppling och misshandlades, trakasserades och utsattes för offentliga stormöten där de anklagades och skulle be om ursäkt. De blev spottade på, för att sedan dödas eller drivas till självmord.
I brittiska Tania Branigans tankeväckande reportagebok Rött minne. Att minnas och glömma kulturrevolutionen i Kina som just kommit ut på svenska (Brombergs) finns flera starka vittnesmål. Ett av dem är intervjun med en man som angav sin mor för att hon (i sitt eget hem) yppade kritik mot kulturrevolutionen och Mao. Detta fick sonen att vilja krossa hennes skalle och hennes make att bums anmäla henne så hon blev gripen, utsatt för de vanliga processerna och avrättad. När Tania Branigan möter den vuxne sonen på 2000-talet ångrar han sig, men författaren får ändå en stark känsla av något iscensatt, att hans utspel inte är äkta. Han tillskriver rentav mamman en del av ansvaret för sin död, då hon inte hade lärt honom "att man som människa måste tänka fritt".
Branigan möter fler förövare, en grupp damer i övre medelåldern vilka som skolflickor var drivande i kulturrevolutionens start. De började trakassera sina lärare och en av dessa, en omtyckt 50-årig kvinna, slogs sonika ihjäl. Sådant blev helt normaliserat. När de nu äldre damerna ska berätta om sina minnen vill de inte riktigt kalla det för mord, utan hellre för incident. De anser att flera olika trakasserier ledde till att lärarinnan slutligen dog, delvis på grund av sin dåliga hälsa.
Ansvaret flyter alltså runt. Minnet av vad som inträffade likaså. Kulturrevolutionen var kaos. De unga rödgardisterna var förövare, men också offer för rivaliserande fraktioner och en brutal bosättningspolitik. Upphöjandet av unga aktivister så att de kunde topprida de äldre generationerna ägde intressant nog rum i en kultur djupt präglad av konfuciansk filosofi där vördnaden och respekten för gamla människor är helt central. Men den kommunistiska hjärntvätten flyttade över auktoritetstron till ordförande Mao och den revolutionära yran gjorde, som en av Branigans informanter säger, livet meningsfullt.
Rött minne är intressant läsning inte minst genom att boken belyser mänskliga flockbeteenden och mekanismer. Människan är som alltid människans varg och kulturrevolutionen illustrerar detta särskilt tydligt, eftersom lite vem som helst kunde drabbas.
Efter läsningen av Rött minne framstår frågan om att vara anpasslig eller sanningssägande närmast som privilegierad, förbehållet civiliserade samhällen. Under kulturrevolutionen gick inte skiljelinjen mellan anpasslighet och sanningssägande, utan snarare mellan dem som var passiva och dem som drev på förföljelserna.
***
