Vem går i krig för FN?
Att dö för kung och fosterland var länge en stolt maxim. För försvar av det egna territoriet har det på de flesta håll funnits en villighet att ställa upp i strid. En allmän värnplikt har grundats på den viljan. Att få folk till krigstjänst i främmande land har ofta varit svårare. Religiös glöd har ibland lockat frivilliga till korståg och jihad men kungar har behövt erbjuda sold för att få soldater för sina utrikes äventyr. Vem är i dag villig att ställa upp då FN kallar till insatser på olika håll i världen?
Då det gäller fredsbevarande operationer finns det i Sverige och på många andra håll gott om erfaret folk som är beredda att medverka. De som deltar är motiverade av en önskan att förhindra väpnat våld – inte att delta i sådant våld. Att erbjuda sig strida och riskera livet i väpnade FN-aktioner för att någonstans på jorden stoppa aggression eller försvara mänskliga rättigheter är något annat. Den svenska försvarsledningen tycks något yrvaket ha insett detta när mängder av anställda visade sig ovilliga att ändra sina avtalsvillkor och förplikta sig tjänstgöra i aktioner utomlands.
Hur ska FN:s säkerhetsråd då få trupper när det beslutas om väpnade insatser? Jo, för närvarande överlämnas uppgiften till stater som yrkat på eller stöder insatserna. De får sköta organisation, rekrytering och insats. Då Nordkorea 1950 angrep Sydkorea ställde ett stort antal länder upp och USA bemyndigades att leda ingripandet. En sorts »outsourcing«. I Afghanistan har hanteringen av insatsen överlämnats till Nato – i praktiken USA.
Hur får då länder som deltar i väpnade FN-ingripanden folk till de styrkor de ska ställa upp? I de flesta fall säkert genom order till kontraktsanställda militärer. Ingen stat lär kunna sända värnpliktiga – om de nu skulle ha några sådana. Och vad lockar till kontrakt som kan leda till strid i Afghanistan?
Kriget berör hela världssamfundet, och de bortåt 150 000 soldater som i dag deltar prisas av regeringar och media för att riskera sina liv i en kamp för afghanernas mänskliga rättigheter. Det är dock tveksamt om dessa argument övertygar.
Efter 11 september 2001 var kriget främst en straffexpedition mot talibanregeringen som al-Qaida-terroristernas värdar. Sedan sades det vara ett sätt att angripa terrorister på bortaplan i stället för hemma och att återupprätta mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor. Numera sägs kriget också vara nödvändigt för att skydda Pakistan och hindra exporten av heroin. Klart är att USA håller på att tröttna. Många – och jag tillhör dem – tror att kriget i dag främst handlar om att skapa ett läge där ett amerikanskt uttåg kan ske utan att förluster i liv och resurser ska te sig meningslösa.
En andra tvekan gäller om försvar av mänskliga rättigheter i fjärran länder kan ge en tillräcklig motivation för regeringar att sända soldater att riskera död och invaliditet och för soldaterna att låta sig rekryteras? I FN-stadgan, som antogs 1945, gavs säkerhetsrådet inget specifikt mandat att ingripa med våld för att försvara mänskliga rättigheter, utan bara för att återställa internationell fred och säkerhet då den hotats eller brutits.
I en utvidgning av rådets mandat för några år sedan förklaras dock att rådet i extrema fall av brott mot mänskliga rättigheter – till exempel folkmord – ska kunna bemyndiga ett väpnat ingripande. Något sådant beslut har dock hittills aldrig fattats – vare sig beträffande Afghanistan eller Darfur i Sudan.
Politiska ledare i Danmark och Norge tycks i dag vara chockerade över vad en del soldater säger om sin motivation för att delta i kriget i Afghanstan. Som Morgenbladet i Oslo skriver noterar dessa soldater inte en dödad taliban som 1–0 för de mänskliga rättigheterna. I stället har de sökt sig till Afghanistan för att få vara med om ett riktigt krig...
Att döma av utsagor från nordiska Afghanistansoldater motiveras många av dem kanske främst av längtan efter spänning, god lön, karriär och kamratskap. Hur vackert överheten än talar om det och hur gärna man än skulle vilja det, så är önskan att hindra aggression och upprätthålla mänskliga rättigheter ännu inte en grundläggande motivation till att strida för FN. Kanske kunde soldaters rekrytering till en FN-legion – i stället för nationella insatsstyrkor – bygga en spirande lojalitet mot det internationella samfundets värden. Men dit är vägen lång.
***
För övrigt anser jag att det gamla hederliga Postverket hade sina förtjänster. Man slapp hämta paket i kyffiga butiker och brevbärarna kunde portkoderna så man slapp sitta på pass och öppna för dyra specialleveranser av vanliga försändelser.
