Vem i hela vården kan man lita på?
Hur är det egentligen ställt med svensk vård? Frågan blev aktuell för mig och min fru då hon i mitten av januari drabbades av blindtarmsinflammation under sin graviditet. Hon var vid tillfället i vecka 23 vilket innebär att allting hanteras av förlossningskliniken. Alltså blev hon inlagd där. När man har blindtarmsinflammation under senare delen av graviditeten kan man inte göra samma lilla operation som man normalt sett gör. I stället måste man göra ett stort snitt i buken och hela ingreppet riskerar att starta en för tidig förlossning vilket med stor sannolikhet leder till att fostret dör. Alltså försökte man i stället behandla blindtarmsinflammationen med antibiotika intravenöst. Detta tar tid och är osäkert, vilket gjorde att hon blev inlagd en vecka.
Det påstås ständigt medialt av olika personer att man inte ska ställa grupp mot grupp. Det är cyniskt och känslokallt. Vi som har en sådan fantastiskt priviligierad plats i den globala världen har med den logiken inte rätt att kräva någonting som inte inkluderar alla mindre priviligierade grupper. Man kan självklart anse något sådant, men då måste man också vara klar över vad det innebär. Ingenstans är det mer tydligt än i dagens sjukvård. Uppropen från olika yrkeskategorier om systemkollaps inom vården har på senare år duggat tätt.
När jag och min fru Charlotte så anländer till sjukhuset blir vi väl mottagna. Tyvärr, säger personalen, finns det som vanligt inga rum. Det leder till att Charlotte får ligga på en halv meter bred mycket hård brits de första 17 timmarna på sjukhuset. Hon har ont, är gravid och har hög feber. Till slut får hon komma in i ett sjabbigt rum där målarfärgen är avskavd. I samma rum bakom en vikskärm kommer det under vårdtiden in olika mammor som föder barn mitt i natten med födslovåndor som gör att det är omöjligt att sova. När så andra par avklarat sina förlossningar ringer lyckliga föräldrar telefonsamtal mitt i nätterna till nära och kära. Allt medan Charlotte försöker hantera sin smärta och oro för sitt barn på andra sidan pappväggen.
På grund av tidsbristen glömmer personalen att ta bort dropp, man glömmer att erbjuda lunch och en mängd andra småsaker. Hela vistelsen påminner mer om krigssjukvård än om en sjukvård i en modern välfärdsstat.
Likadant var det för mig när jag häromåret drabbades av blodförgiftning och sökte landstingsvård. Med feber och ett finger som var så svart av bland annat mördarbakterier att det såg ut att gå av, fick jag veta att det var minst sex timmar innan läkaren hade tid att undersöka mig. Något som jag tolkade som att det knappast kunde anses vara bråttom. Alltså gick jag hem. Ett tämligen oklokt beslut kan tyckas då jag någon dag senare blev blixtinlagd på ett annat sjukhus.
Att tro att man kan ge allt till precis alla, hela tiden, leder till den här typen av konsekvenser. Det är alltså förmodligen bara början på utförsbacken som vi ser i dag. Så två goda råd till alla ni som tror att vi lever i en välfärdsstat och som gått på uppgiften att Sverige har världens bästa sjukvård, vilket Sveriges Kommuner och Landsting enligt en kontroll av sig själva kom fram till för något år sedan:
1) Lita inte på organisationer som mäter sin egen kvalitet. Jag var nyligen inlagd i USA och har tidigare vårdats också i Österrike. Jag har flera vänner som vårdats utomlands på olika håll i västvärlden. Ingen av oss har haft samma negativa erfarenhet som i Sverige.
2) Vänj er vid att ni inte längre bor i ett välfärdsland. När skattepengarna tar slut för att man ger dem till bostadslösa IS-terrorister och till sjukskrivna som inte är sjuka måste man minska tillgänglighet och kvalitet någon annanstans. Uppenbarligen har man tyckt att sjukvården är en lämplig plats att börja spara.
David Eberhard är psykiater och författare. Läs hans krönikor här.