Vem kom på den briljanta termen mängdbrott?
Hur mycket polisen än demonstrerar sin medkänsla kan jag inte komma ifrån att själva begreppet "mängdbrott" signalerar något en aning … ska vi säga otillfredsställande.
Toppbild: TT
Mängdbrott är väl en härlig term? Hur många blir en mängd?
Eller annorlunda uttryckt: hur vanligt måste ett brott bli, för att kvala in? Är skjutningarna snart att räkna som mängdbrott?
Cykelstölder är förstås mängdbrott. Klotter och snatteri också. Rattfylleri och olovlig körning faller under samma rubrik. Men kan ni gissa vidare?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jo, stölder i allmänhet räknas till mängdbrott. Liksom inbrott. Bedrägerier. Och misshandel. Mängdbrotten utgör faktiskt runt 80 procent av alla anmälda brott. Och de är lågprioriterade av polisen. Än mer så sedan migrationskrisen 2015, då polisen meddelade att tiden inte räckte och nedprioriterade mängdbrotten ett par snäpp till.
Är inte det härligt: en yrkesgrupp som redan från början får veta av sin ledning att fyra femtedelar av arbetet inte är värt att ödsla särskilt mycket tid på?
Många mängdbrott avskrivs direkt, som alla vet som gjort en anmälan för att glädja försäkringsbolagets pappersvändare. Det gäller till exempel 70 procent av inbrotten och 50 procent av anmälda bedrägerier. Uppklaringsprocenten för mängdbrott, utom sådant som rattfylla där den skyldige tas på bar gärning, ligger oftast under tio procent. Den har dessutom dalat, som en spegling av att mängdbrotten nedprioriterats ytterligare.
Det beror inte på att Polisen inte begriper att det kan vara trist att bli misshandlad. "Mängdbrotten brukar inte räknas till de allvarligaste brotten", skriver Polisens informatörer visserligen på sin hemsida, men tillägger genast: "men medför betydande skador för enskilda och för samhället." För att ytterligare understryka att de begriper att mängdbrott inte är rena bagateller, förklarar informatörerna sedan att sådana brott ofta innebär "en kränkning av den personliga integriteten" och att de "kan skapa otrygghet i samhället".
Så det är alltså inte brist på empati som gör att Polisen struntar i mängdbrotten. De har bara inte tid eller ork.
Hur många måste då skjutningarna bli, innan de räknas som mängdbrott?
Just på den punkten kan jag lugna er. De kvalar inte in, så länge de räknas som så allvarliga att åklagare leder förundersökningen. Mängdbrott är nämligen inte bara många och olösta, de måste också vara brott där det duger att polis leder förundersökningen. Eller lägger ned den, då.
Hursomhelst, hur mycket polisen än demonstrerar sin medkänsla kan jag inte komma ifrån att själva begreppet "mängdbrott" signalerar något en aning … ska vi säga otillfredsställande. Det påminner om "mängdrabatt", som man bara brukar få på tubsockor, eller på just straff för brott, om man är tillräckligt flitig för att begå många brott. Eller om "mängdlära", ett av sjuttiotalets alla fiaskoexperiment i skolan.
Vad tänkte personen som hittade på det här begreppet? Det var egentligen det jag ville reda ut i den här texten. Jag har därför ägnat en del tid åt att försöka ta reda på vem det var som kom på den här briljanta termen och hur det gick till.
Med "en del tid" menar jag att jag googlat lite grann, alltså ungefär den typ av undersökning som jag antar att ett högprioriterat fall av de lågprioriterade mängdbrotten föranleder.
Jag har inte förhört någon kriminolog eller annan sakkunnig i ärendet, eftersom det skulle tvinga mig att leta reda på en.
Jag måste tyvärr meddela att jag härmed lägger ned utredningen i brist på spår. Du kan begära överprövning om du vill, men jag har nedprioriterat sådana ärenden på grund av hög arbetsbelastning.
***
Läs även: Ut med politiska domare
