Vem ska rädda dalahästen?
Hantverket är för monotont och slitsamt för att de unga ska lockas av det.
Toppbild: Nina Solomin
Mänskligheten kan strikt sett delas in i dem som gillar dalahästar och dem som inte fattar grejen.
Förra året vid den här tiden reste jag till Nusnäs, byn en mil utanför Mora som är vagga för Sveriges souvenir nummer ett. Färgglad och handmålad är dalahästen sedan mer än åttio år en av de starkaste svenska symbolerna. Men vad har man den till? frågade jag Roger Svensson, VD för Nils Olsson dalahästar AB. ”Man ställer den i hyllan och njuter av dess skönhet” svarade han enkelt. ”Det är en bra present vid bemärkelsedagar.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag befann mig på Roger Svenssons kontor i dalahästfabriken. Just här i Nusnäs började ett par driftiga bröder massproducera den lokala hantverkstraditionen av täljda hästar. Nils och Jannes Olsson var bara 13 och 15 år gamla när de 1928 tog ett lån på 400 riksdaler och köpte en bandsåg. De var från en fattig familj och deras mor lär ha gråtit av oro över att de satte sig i skuld. Men elva år senare, vid Världsutställningen 1939 i New York, slog dalahästen igenom stort. Brödernas lycka var gjord.
Trots att Nusnäs är ytterst pluttigt finns här två dalahästtillverkare, på varsin sida om stora vägen: Nils Olsson Dalahästar och Grannas A Olsson Hemslöjd AB. Lite som ur en vers av Lennart Hellsing alltså. De härstammar från samma två bröder men är sedan länge konkurrenter och håller sig på varsin kant. Tillsammans lockar fabrikerna dock 300 000 turister årligen. Många är kineser; under Grisens år 2019 slogs rekord i försäljningen av dalagrisar.
Problemet, eller utmaningen som det heter på nutidssvenska, är återväxten. Nästan inga unga är roade av att sitta timme ut och timme in och måla trähästar, grisar eller tuppar på ackord. Det är monotont och slitsamt. Den yngsta som arbetar för Nils Olsson Dalahästar är 30, den äldsta är 85.
Man kan tycka att det borde vara guldläge för att rekrytera till den här typen av arbete bland Sveriges många jobbsökande nyanlända som ännu inte kan svenska. Men riktigt så enkelt är det inte enligt Roger Svensson. Han har visserligen städslat en skicklig ukrainsk kvinna, men eftersom det är otympligt att frakta dalahästar längre sträckor vill företaget ha arbetskraft i närområdet.
En som faktiskt sökt sig tillbaka till sina rötter och dalahästmålningen är Stefan Sörensson, som jag också träffade på fabriken. Utbildad konditor, en bit över femtio och härstammande från Nusnäs. Numera sköter han byns arkiv, där han samlar dokument och föremål. Han berättade att han kan urskilja vem som målat en viss häst och att han har sina personliga favoriter bland målarna.
Stefan Sörensson är också i dag släktforskare. Som ung besökte han svenskamerikanska släktingar i USA, ättlingar till dem som lämnade Nusnäs under hungersåret 1867. Utvandrarna skapade en ny by i Minnesota. Nu bor Sörensson med sin familj i Nusnäs och på fritiden samlar han historier och minnen från gamlingarna i trakten. Tiderna förändras förstås. Byvägen ner till sjön var när han var barn en grusväg, nu är där asfalt. Många av byns gårdar som bebotts av samma familj i flera generationer köps i dag upp av utsocknes.
Tillverkningen av dalahästar har aldrig förlagts till Kina, trots att mycket annan svenskmärkt produktion gått den vägen de senaste två decennierna. ”Det vore inte samma sak, dalahästarna måste tillverkas lokalt”, sade vd Roger Svensson bestämt när jag lyfte frågan. Samtidigt konstaterade han att verksamheten om tio år kommer att ha problem, om inte de unga steppar upp och förvaltar hantverkstraditionen. Kommer dalahästen, grisen och tuppen att överleva åttio år till? Det återstår att se. Under tiden förbereder sig Nusnäs för årets stora turistinvasion.
***
