Vem tryckte i mitt barn katastroftankar om klimatet?
Toaletten går sönder där hemma och Sofie Löwenmark börjar fundera över barnets reaktion.
Toppbild: Jessica Gow/TT
Toalettstolen har gått sönder här hemma. Det vill säga, den spolar retligt litegrann på låg nivå hela tiden. Tyvärr är jag en sådan person som avskyr sådana där måstesamtal, som att ringa hyresvärden. Det tar därför ett par dagar innan jag får tummen ur.
Det leder i sin tur till att mitt barn, som bor hemma hos mig på halvtid, kommer hem till dessa små strilar ur toaletten. Reaktionen blir enorm. Oron gnager. Frågan lyfts hela tiden. I parti och minut. Det är närmast extremt oroligt. Till slut får jag tårögt höra att detta är otroligt farligt för klimatet. Det är en katastrof.
Den lugna måndagseftermiddagen förändras drastiskt när jag nu blir införstådd med att en stor klimatkatastrof utspelar sig i vår lilla tvåa. Mitt barn har svårt att hantera katastrofen. Jag har svårt att hantera mitt barns reaktion.
Jag blir bokstavligen häpen. Och jag hittar därför inledningsvis inte orden. Till sist förklarar jag att det går åt mer vatten när någon av oss är inne i duschen än när toaletten står där och förargligt småläcker. Ja, det är dumt att den är trasig och det ska rättas till, men det är ingen fara.
Liknelsen med duschen tycks till slut vara det som lugnar. Dagen efter kommer en man som hyresvärden anlitat och lagar toalettstolen. Jag andas ut.
Men mitt barns reaktion på den trasiga toaletten lämnade mig inte i första taget. Var kommer reaktionen ifrån? Vem har tryckt i mitt barn den typen av katastroftankar och varför?
För egen del är jag fullständigt allergisk mot att inge fruktan i barn. Jag talar därför ytterst lite om sådana saker som min oro främst bygger på: rån, skjutningar, förnedring, gäng, islamism och den allmänt negativa samhällsutvecklingen.
Bor man i en stad där barn inte bara på löpande band har rånats, utan även skjutits till döds och sprängts i luften, är det inte en helt enkel balansgång. Jag pratar också ytterst lite på detaljnivå om mitt eget arbete. Mer övergripande om att jag är journalist och ibland om frågor som jag tycker kan lyftas på ett bra och begripligt sätt. Att vi har skyddade uppgifter på grund av mitt arbete har jag förstås nämnt. Naturligtvis har det även diskuterats miljöfrågor hemma då och då. Men med avsaknad av domedagsprofetior.
Under en period gick det med jämna mellanrum att läsa artiklar med rubriker som "Så talar du med ditt barn om klimatångest". Personer med titlar som "Klimatpsykolog" dök allt mer frekvent upp i spalterna.
Men jag vill inte tala med mitt barn om klimatångest. Jag vill däremot tala om och med vuxna som tycker att det är en god, eller i varje fall rimlig, del av deras miljöengagemang att ingjuta ångest hos barn. Är det som mitt barn uttrycker en följd av att vuxenvärlden, ställd inför en frågeställning som är alltför komplex för den själv, valt att använda Greta Thunberg och andra barn som evangelister och uttolkare av sina egna ogripbara känslor? Har ingen av dem läst Flugornas herre?
Den sorg Greta Thunberg uttryckte när hon förklarade att hon känner sig bestulen på sin barndom, är i sig ett alldeles utomordentligt argument för att dämpa tonläget riktat mot barn en smula eller två.
Klimatdebatten har i sin helhet tyvärr ofta tenderat att allt för mycket fokusera på ren signalering och det som är mest inne att lyfta för stunden. De som kan berätta att deras barn lider av klimatångest, kan också snabbt skifta fokus till sig själva som högst miljömedvetna föräldrar. En signalering.
För i ett sådant hem slarvas det förstås inte med komposteringen, det äts vegetariskt och det flygs definitivt inte till en efterlängtad semester helt i onödan. I varje fall inte om det finns någon risk för att det upptäcks.
Den här frågan är om möjligt än mer polariserad än diskussioner om migrationens följder. Att anmäla avvikande, det vill säga felaktig, åsikt kan bli dyrköpt. Men nu är det här som tur är inte en text som diskuterar klimatkrisen.
