Vem vill bo i Kyrkslätt?

När jag var tonåring uppfattade jag Västnylands svenskorter som pinsamma, på sin höjd pittoreska periferier. Ingå, Sjundeå – klasskamraters stugor. Gamla bruket i Fiskars, konserter och lajvrollspel i Raseborgs slottsruin, teaterdagar i Hangö, glass i Ekenäs kullerstensgränder: vackra men livlösa kulisser där ingen verkligen levde. För en tonåring från Helsingfors framstod föräldrar som valde att flytta mina klasskamrater till småstadslivet som sadister. Vem skulle vilja bo i Kyrkslätt? På vintern?

Jag, uppenbarligen. Jag har tillbringat en intensiv vår med Monika Fagerholms roman »Glitterscenen«, uppehållit mig i det fiktionaliserade västnyländska landskapet hon kallar Trakten. Badat i Bule träsk med tvillingarna Rita och Solveig, sett sommargästerna ur lokalbefolkningens perspektiv, de som jobbar i kiosken och städar. Urskiljt något så sällsynt i detta extremt spännande mordmysterium som en finlandssvensk roman om vårt kluvna förhållande till klass.

Vi är en av världens minst förtryckta minoriteter, med all trygghet som kommer av fri högkvalitativ utbildning och en stark social väv mellan oss och det allmänfinländska skyddsnätet. Finlandssvensk fattigdom är i dag så sällsynt att den från min privilegierade position i stort sett inte går att föreställa sig. Det är inte uttalat i »Glitterscenen« heller, men romanen sträcker sig tillbaka till sextiotalet bland dem som växer upp »i ett annat landskap«, präglat inte minst av våld – ja herregud vad folk dör i den här romanen, man är nästan överraskad på slutet att det finns tre personer kvar som kan sitta vid ett köksbord och äta smörgåsar och berätta sanningen för varandra.

Fagerholms förra roman, Augustvinnaren »Den amerikanska flickan«, handlade om en outsider som dog i det där träsket, ett dödsfall som sugits upp igenom det hoptrasslade rotverket in i hela Trakten. Som inte lämnar landskapet i fred. »Glitterscenen« följer dödstrådarna från sextiotalet till åttiotalet, nittiotalet, nuet. Och precis som Trakten inte kommer ifrån det här dödsfallet (som egentligen, i grunden, handlar om  ett annat mörker, strukturer som har att göra med klass och kön och skapar förutsättningar för till synes slumpmässiga tragedier) kommer inte heller jag ifrån den här romanen. Texten verkar i mig. Jag sluter boken men lever kvar med landskapet ingröpt i mig av Fagerholms påhittade traktska dialekt. Jag är befolkad av hennes kvinnor.

Länge trodde jag att Fagerholms böcker påverkar mig så starkt för att hon skriver så nära min bakgrund. »Underbara kvinnor vid vatten« förklarade något om min mormors generation som jag inte hade förstått. »Diva« kom när jag var nitton och handlade om en tonårstjej i Helsingfors som liksom jag fantiserade om Marvels superhjältar. Jag har trott att det fagerholmska språket är en internfinlandssvensk angelägenhet, att min egen dialekt resonerar i hennes ordföljder och onomatopoesi. Att endast en litteraturkritisk hemmablindhet fått mig att känna att ingen annan sedan Virginia Woolf lika väl har beskrivit kvinnors mentala landskap genom fysiska. När Fagerholm fick mig att tänka på Edith Södergran, då blev jag lite generad över att jag kunde tycka att en nutida finlandssvensk författare skulle kunna vara lika bra.

»Glitterscenen« fick mig att förstå att det har varit som med Västnyland, som jag i mina tonår såg snett på av dumma, storstadselitistiska skäl. Gradvis naturaliserad in i det rikssvenska sammanhanget har jag uppenbarligen nu börjat betrakta hela Svenskfinland som en kulturell periferi. Fel av mig. Vi har samhällen och språk som kan sätta sig i kroppen. Vi har Monika Fagerholm.