Vem vinner valet – och varför?

Oaktat den partipolitiska sammansättningen i riksdagen efter höstens val, och i det närmaste oberoende av vilket eller vilka partier som bildar regering, blir det den konservativa högern som vinner valet. Den konservativa högern i betydelse av politikens innehåll.

Tydligast framgår detta om man tittar en tio-tjugo år bakåt.

Ta det viktigaste av alla politikområden just nu – det som har vittgående effekter på alla andra väsentliga samhällsfrågor så som brott, skola, socialpolitik eller arbetsmarknad, alltså invandrings- och invandrarpolitiken. Jag undviker här avsiktligt gummiordet ”integration”.

Då hette det att Sverige var ett land som präglades av strukturell diskriminering och rasism, vilket ansågs vara ett obestridligt faktum och förklaringen till utanförskapet. 2004 tillsatte integrationsminister Mona Sahlin en utredning som skulle kartlägga omfattningen av denna strukturella diskriminering. Ansvarig var en statsvetarprofessor som menade att allt tal om hedersvåld var rasism.

Sahlin själv hade några år tidigare utmärkt sig för att inte veta vad svensk kultur var: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”

Eller ta energipolitiken. Då var det en självklarhet att kärnkraften helt skulle avvecklas. Tankeförbudslagen från 1980-talet, som inte tillät någon att ”utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor”, gällde fortfarande och avskaffades först 2006.

Samma Sahlin, då Socialdemokraternas partiordförande, gick 2010 till val med kravet ”att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”. I dag vill hennes parti och ytterliga fyra andra, med 87 procent av riksdagens ledamöter, ansluta Sverige till Nato och vill att det amerikanska kärnvapenparaplyet också ska skydda vårt land.

Numera är det enbart partier i politikens yttersta vänstermarginaler, om ens de, som skyller invandrarpolitikens kollaps på svensk rasism, som inte vill begränsa invandringen, som förnekar existensen av en svensk kultur eller inte ser problemen med hedersvåld. Eller som inte vill stärka försvarsmakten, ge polisen ökade resurser och skärpa straffen.

Liknande förskjutningar högerut kan vi konstatera inom ett stort antal andra politikområden.

Visst, denna rörelse högerut är inte alla gånger entydig. Och visst, den sker ofta med diverse vänsterretorik från partierna på vänsterkanten. Och visst, högerpartierna tycker att det är för litet och för sent och vill gå längre.

Men rörelsevektorn är uppenbar. Eftersom både problembeskrivningarna och förslagen är likartade på högerkanten och den vänsterkant som inte lever i ideologisk blindhet, kan vi snarare säga att det är verkligheten som gör sig påmind, först och främst för väljarna.

Priset för årtionden av fördragsamhet med kulturrelativism, en lättjefull inställning till sakförhållandet att såväl välfärd som energi måste först framställas innan den kan fördelas, inbillningen att höga bidrag inte urholkar arbetsmoralen, Hasse&Tage-utopismen att ett samhälle som låser in sina brottslingar är ett dåligt sådant, har visat sig vara allt för högt tycker medborgarna.

Därför går såväl väljarna som partierna i huvudfåran högerut. Att vissa av dem fortfarande gör det under röda fanor, förändrar inte färdriktningen.

Vem vinner valet och varför? Naturligtvis vill jag utbrista ”Socialdemokraterna” och peka på stigande opinionssiffror. Men det kan jag inte göra med bibehållen integritet. Just nu tror jag nämligen att Annie Lööf kommer att vinna valet i september.

Högt upp bland de tomma parollerna rör sig Annie Lööf, bland alla frågor som kan ge ökad patos. Hon utmanar Jimmie Åkesson och drar sig inte för att tydligt peka ut den underliggande rasismen i SD:s rörelse och politik. Hon kompletterar med en stark omsorgsretorik. Och jag befarar att detta sammantaget ger henne och Centerpartiet rollen som ensamma vågmästare i Sveriges riksdag även efter valet. 

Det som väntar i form av realpolitik bortom parollerna vet vi i dag mycket om. Där väntar ingen som helst reformering av skolsystemet, vilket försämras kontinuerligt och segregerar samhället. Där väntar enorma subventioner till företagsvinster när helst det är möjligt. Särskilt ogenomtänkta stöd till jord- och skogsägare. En arbetsmarknad med ännu fler otrygga arbetstagare, ännu fler exploaterade arbetskraftsinvandrare samt permanent hög arbetslöshet. Lite mer kommunal utjämning kanske det kan bli, liksom pengar till försvaret. Men något offentligt välfärdsbygge att tala om, det får vi inte, lika lite som vi fått de senaste sexton åren.

Annie Lööf och Centerpartiet iscensätter framgångsrikt kultur- eller värderingskriget som Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna och ett samlat högerblock driver. I SD-retoriken gäller att vad som än felar Sverige, så är det de många invandrarnas fel. Och Socialdemokraternas fel.

Detta trots att Socialdemokraterna inte styrt någonting väsentligt på sexton år, alltsedan Göran Persson stod som förlorare 2006. Efter centerpartistiska (och Alliansens) skattesänkningar motsvarar tappet för den offentliga sektorn runt 350 miljarder kronor per år sedan millennieskiftet. Trots det – och trots systematisk åtstramning, marknadisering och privatisering av både statsförvaltning och välfärd, ivrigt påhejad av först Ny Demokrati och sedan Sverigedemokraterna – så är ändå allt invandrarnas och Socialdemokraternas fel.

Varken med Centerpartiet eller Sverigedemokraterna i förarsätet kan fastighetsbeskattningen höjas ens med fem kronor. Inte ett kommatecken i lagen om valfrihetssystem kan röras. Inte en enda skärpning av kapitalvinstbeskattningen kan göras. Världens mest extrema skolsystem och system för arbetskraftsinvandring kommer att bestå. Social bostadspolitik kommer vi inte att få och inte heller en starkare offentlig välfärd. Klimatutsläppen kommer vi inte att få ned, i alla fall inte utan ännu större ojämlikhet som sidoeffekt av att lämna omställningen till marknaden. Allt det som drivit och driver väljarna till Sverigedemokraterna kommer att bestå, utom möjligen då asylinvandring. Vilken hela EU i alla händelser gör nästan vad som helst för att minska. 

Ännu har vi socialdemokrater inte uppfunnit taktiken eller strategin som förpassar Centerpartiet till dess rättmätiga plats långt under fyraprocentsspärren. Sveriges lantbrukare är långt färre än fyra procent av valmanskåren och deras intressen tas med fördel om hand av en stark socialdemokrati. Inte minst genom en modern statlig skogspolitik kan hela glesbygdens utveckling och välfärd lyftas.

Först när vi socialdemokrater finner formeln för att vrida den parlamentariska makten ur valvinnaren Annie Lööfs händer kan den breda majoriteten i Sverige åter få uppleva progressiva reformer för frihet och jämlikhet i ett solidariskt samhälle.

***

En halv grek & en turk tar nu sommaruppehåll. De återkommer i början av augusti.

Läs även: En halv grek & en turk: Hur ska arbetskraftsinvandringen regleras?

Läs även: En halv grek & en turk: Är det politiska inflytandet över kulturen för stort?