Verkligheten knackar på och vill in
Är narrativets tidsera på väg att ge vika för verkligheten? "Det var mer verklighet än narrativ", skriver Johan Hakelius om den senaste tidens militära förflyttningar.
Toppbild: Karl Melander/TT
Michel Houellebecq är igång igen. Och allt är kanske inte som vanligt. När han kom med Underkastelse för sex, sju år sedan rågades måttet för en del. Framtidsvisionen av ett Frankrike där islamisterna vinner presidentvalet just i år, gav de finkänsliga Vilks-rysningar. Visst hade det ofta talats om hans misogyni, hans nihilism och en massa andra oaptitliga ismer och fobier, men gick han ändå inte ett steg för långt nu?
Men han är nästan lika svår att få grepp om som att stava, Houellebecq. Han gör allt han kan för att chockera småborgerligheten. Det gör det hopplöst för kulturvänstern. Låter den sig chockeras är den, per definition, småborgerligheten. Och inget kunde vara mer genant.
Det vanligaste sättet att försöka ta sig ur fällan är att låtsas att Houellebecq inte alls är provokativ, utan förutsägbar, trist och tjatig.
Det klingar nästan alltid falskt.
Hans nya – Förinta på svenska när den kommer i höst – utspelar sig om fem år. Det är terrorattacker och ekofascister. Den franska vänstern har läst, är provocerad och lyckas få till en och annan extra tidstypisk anklagelse mot författaren, som att han är »nedlåtande mot vårdpersonal«. Det är väl det närmaste man kan komma ett helgerån sedan pandemin bröt ut.
Annars är en intressant sak som flera noterat att pandemin inte alls finns i den nya boken. Inte ens som något som passerat. Den upplevelse som i sin drömlika och utdragna hopplöshet mer än någon annan liknar en Houellebecqskapad verklighet, har redigerats bort av författaren. Kanske just därför att verkligheten börjat bli alltför lik hans klibbiga mardrömmar.
Använder någon begreppet »narrativ« längre? Det var länge sedan jag hörde det. Ett tag fanns det överallt. »Berättelse« dög helt enkelt inte för att signalera att världen i själva verket var ett påhitt, en väv av olika berättelser, som man kunde konstruera lite som man ville.
Narcissismen och självförtroendet nådde ett maxutslag i övertygelsen att vi inte bara i fantasin, utan alldeles på riktigt, kunde frigöra oss från verkligheten. Ett skolexempel på det som historiker brukade kalla dekadens, när de beskrev andra kulturers nedförsbacke.
Kretsen av dem som verkligen köpte den här idén var inte särskilt stor, men idéer som ligger i tiden behöver inte några majoriteter bakom sig. Gränsupplösningen mellan det verkliga och »berättelsen« spred sig. Det gjorde i sin tur att inget riktigt var fast länge. Det perifera kunde lika gärna vara centralt, om man ville det. Det avvikande normalt.
Resultatet blev att politiken försvann in i sig själv. Det här var ett skäl till att det var möjligt att avskaffa det svenska försvaret och överge den reglerade invandringen. Det var en drivkraft bakom de mindre lyckade marknadsexperimenten och det oproportionerliga intresset för frågor som har att göra med sexuella minoriteter. Det gjorde alla försök att problematisera könsbyten, även för mycket unga, oanständiga. Det här var grunden för det som nu är ett rätt omfattande uppfostringsarbete i form av »värdegrundsarbete« och »mångfaldsträning«; anställda och medborgare ska undervisas i rätt berättelse.
Verkligheten var där för att formas, oftast helt enkelt genom att bara beskrivas på det sätt som man önskade.
Houellebecqs parallellvärldar har alltid ett obehagligt drag av overklighet och det är märkligt nog just det som gör att man känner igen sig i dem. För så har vi också haft det, ganska länge nu. Men frågan är om vi inte nått slutet av den berättelsen.
Den här veckan inleddes med mängder av bilder av militära förband snabbt influgna till Gotland. Det var mer verklighet än narrativ.
***
Läs även: Teodorescu Måwe: Ordet U-land ruskar om Sverigebilden
