Vet ni vad? Jag backar upp sagoläsande dragqueens
Det enda som skulle få mig att sluta backa upp sagoläsande dragqueens är om showen är tråkig.
Toppbild: NTB
Var är Johan Hakelius nu? Jo, här är jag, grabbar!
Den gamla hederliga djungeltelegrafen går, men den handlar förstås mest om vad som sägs på de nya, digitala djungeltelegraferna. Och nu, säger de som läser twitter, undrar både Ordfront och Flamman varför jag inte tagit strid för dragqueens som läser sagor på kommunala bibliotek.
Eller undrar och undrar. Det är som vanligt med sådana här fajter. Poängen är att det är inkonsekvent att inte ta striden för sagoläsande dragqueens, om man tagit den mot vänsterns cancelkultur på universiteten. Fast det är egentligen inte heller poängen. För de här människorna brukar hävda att det inte finns någon vänsterns cancelkultur. Så poängen måste väl bli att jag borde vara inkonsekvent åt andra hållet: det vill säga strunta i vänsterns cancelkultur, men ta strid för dragqueens.
Men, se, det tänker jag inte alls göra. Just i det här fallet är jag helst konsekvent, hur småborgerligt det än låter.
Att jag ännu inte skrivit om sagoläsande dragqueens, beror helt enkelt på att jag varit i Afrika och fuskat genom att förproducera en hel del. Men nu är jag hemma. Och, vet ni vad, jag tycker att det är alldeles OK att dragqueens läser sagor för barn. De som hetsar upp sig om en sådan sak tillhör ett slags trist radhuskonservativa, som aldrig förstått att det som gör världen uthärdlig är det udda, absurda och lättsinniga. Även för intelligenta barn. Några av mina närmaste vänner är faktiskt utmärkta dragqueens och själv har jag rätt snygga ben.
Men jag noterar också att dessa dragqueens inte blev stoppade. Lady Busty och Miss Shameless Winewhore läser vidare. Tant Henrik uppträdde senast i helgen och gjorde succé i Vänersborg. Så snart SD blåste topplocket var det nästan givet. För det här är den typen av kulturuttryck som har ideologerna och makthavarna i kulturbranschen bakom sig. De riskerar faktiskt aldrig att stoppas, om de inte hittar på något riktigt förgripligt, utöver lösbröst och paljetter. Och om någon kulturchef skulle tveka, bestämmer de sig så snart SD sagt sitt.
Klart man måste vara på andra sidan!
Det är, vad gäller cancelkultur, den avgörande skillnaden mellan det ena och det andra. De som brännmärks av radikaler på universiteten får en hel maktapparat och fast anställda likavillkorsspecialister mot sig. De blir utfrysta och ibland utköpta under tystnad. Studenter ställer upp som rättfärdig mobb. De som vill läsa sagor i korsett och lösögonfransar får med ytterst få undantag bibliotekschefer, journalister, politiker och snart sagt alla andra makthavare med sig.
Så Flamman och Ordfront behöver inte oroa sig för att jag varit bortrest. Risken för anti-dragfascism var aldrig särskilt stor.
En annan sak är förstås att alltihop mest är löjligt. Inte på det skojiga sättet, utan på det fantasilöst politiska sättet.
SD:arna importerar den indignation som den amerikanska mellanvästerns bokstavstroende odlar i sådana här frågor. Sannolikt utan något riktigt gensvar, för After Dark var en del av etablerad svensk kultur redan på åttiotalet och folkkära på nittiotalet. Men indignation är antagligen precis vad Dragqueen story vill ha, eftersom de importerat hela konceptet från aktivister i USA. Det är meningen att det ska bli liv.
Så, återigen, ska vi nu luras att våldsamt sparka in öppna dörrar, bara för att amerikanerna ägnat sig åt något liknande.
Allt det där är bara tröttsamt. Ett slags spratteldockebeteende. Men det enda som skulle få mig att sluta backa upp sagoläsande dragqueens är om showen är tråkig. Om de mal på om politiska fjanterier och uppfostrar, i stället för att underhålla. Det vore ett förräderi mot hela genren.
Läs även: Arvet efter Centerns gaypionjärer lever
