Vi är bara på låtsas

Man kan tycka att media inte ägnar tillräckligt med uppmärksamhet åt de verkligt stora frågorna. Som det att hela universum kan vara en simulation, till exempel.

Åtminstone inom populärkulturen är ju detta inte en ny tanke. För ett tag sedan hade jag tillfälle att se en biografvisning av Fassbinders »Welt am Draht«, en rätt underbar tv-film i två delar från 1973 om människor som arbetar med att simulera en värld och själva (såklart) upptäcker att de lever i en simulerad värld.

Filmen har en hårdkokt hjälte med bred slips; den har tomt stirrande kvinnor med ambitiösa frisyrer i glåmiga kontor, retrofuturistiska barer och spegelfyllda budoarer; den har onda korporativa intressen och en allmänt paranoid atmosfär. Den förenar vad vi med filmhistoriskt facit i hand är benägna att känna igen som Bladerunner-vibbar och Matrix-tematik och vanligt tyskt trist sjuttiotal – kort sagt det bästa ur flera dystopiska världar. Jag rekommenderar den som har den minsta smak för sådant att åtminstone bildgoogla.

»Welt am Draht« föll i glömska under ett par årtionden innan den gavs ut på nytt 2010, och då framstod som långt före sin tid. Den är för övrigt baserad på romanen »Simulacron-3« av Daniel F Galouye, som även filmatiserades som »The Thirtheenth Floor« strax före millennieskiftet. Den sistnämnda filmen överglänstes då dock av just »Matrix«, som med spektakulära specialeffekter spred besläktade funderingar kring verklighetens beskaffenhet till en bred publik.

Kulturellt sett bör vi vid det här laget alltså vara förberedda på att det faktiskt finns goda filosofisk-vetenskapliga argument för att vi kan leva i en simulation. En enkel variant av argumentet går så här: om vi antar att mänskligheten inte dör ut de närmaste århundradena, och att den teknologiska utvecklingen fortsätter i samma tempo, så kommer man vid någon tidpunkt att ha möjlighet att köra datorsimulationer av det förflutna. Det kan tänkas ske som historisk forskning eller som en mer sofistikerad version av dataspelet Sims, men poängen är att om man kan göra det, så kommer någon förmodligen att göra det, och då göra det många gånger om. Alltså blir antalet simulerade tidsförlopp större än det verkliga tidsförloppet. Alltså är det mer sannolikt att vi befinner oss i något av de många förstnämnda än i det enda sistnämnda.

Det kan naturligtvis också vara någon helt annan som kör simulationen. Någon i ett eller annat universum som har tekniken för att simulera ett eller många universum i stor skala. Vi – det vill säga forskare här och nu på vår planet – kan redan åstadkomma sådana simulationer, om än bara i mycket mindre än pytteliten skala. Men i den mycket mindre än pyttelilla skalan är en sådan simulation omöjlig att skilja från the real thing.

Nyligen presenterade några tyska fysiker en studie där de hävdade att fysiken i ett datorsimulerat universum av tekniska skäl måste följa vissa begränsningar. Och att det råkar vara så att det universum vi lever i uppvisar just sådana begränsningar.

Det tål att tänka på.

Kanske.

Fast så länge som ingen väljer att dra ut sladden, gör det såklart ingen större praktisk skillnad om vi lever i en simulation eller ej. Så ni kan lugnt fortsätta som vanligt att följa Melodifestivalen eller debatten om a-kassan eller den globala uppvärmningen eller vad det nu är som intresserar er. Själv läser jag till exempel för tillfället »Iliaden«, vars bild av människan som en bricka i ett strategi- och actionspel spelat av amoraliska gudar inte är så oerhört uppbygglig heller.