Vi behöver artificiell lathet
Den enda vägen ur den ständiga fördumning som en överlägsen intelligens leder till är att starta en folkrörelse.
Toppbild: Unsplash
Sloth är ett av mina engelska favoritord. Det låter som det betyder. Uttalas helst med slappa kinder och en loj pust på slutet.
Lättja låter alldeles för stunsigt för det som ordet beskriver: hårda t:n, ä:et som kräver att ett helt batteri käkmuskler sätts i rörelse och det käcka, jakande slutet. Det är ett kyrkstötsord. Ordmakarna vill inte lura ned det talande folket i oföretagsamhetens träsk, genom frestande logopedisk indolens.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Lättja är en av dödssynderna, förstås, oavsett vad man kallar det. Och Gud brukar hävda att han har goda skäl för sina minneslistor, oavsett om det gäller budorden, dödssynderna eller treenigheten. Men jag undrar om inte just den här noteringen är mogen för en revidering.
Evelyn Waugh, själv trogen katolik, var på rätt spår redan för sjuttio år sedan. ”Om politiker och vetenskapsmän var latare”, skrev han, ”skulle vi alla vara mycket lyckligare”. I en värld som är mer än halvvägs fast i AI:s järngrepp, har den observationen fått nytt djup.
Problemet med AI, blir jag alltmer övertygad om, är inte dess överlägsna intelligens, utan just dess brist på lathet. Den lutherska arbetsmoralen framstår som en ren drönarfilosofi i jämförelse med algoritmens ständiga nit. Det är det som för oss rakt in i helvetet. Det märks redan.
En av de saker som kännetecknar AI, har vi fått höra till leda, är att den ständigt lär sig. Den suger in romaner, forskningsrapporter, bilder och debattinlägg, processar allt rekordsnabbt och blir på så sätt alltmer avancerad i sitt sätt att analysera och förstå. Ständigt mer komplex, nyanserad och verserad.
Men se er omkring. Om ni processar och analyserar er omvärld, så gott ni nu kan, är det verkligen det ni ser? Mitt intryck är att inlärningsprocessen går åt motsatt håll. Den alldeles verkliga, mänskliga intelligensen blir allt trubbigare och plattare. Mindre innovativ, mindre ifrågasättande, mindre självständig. Den mänskliga intelligensen anpassar sig till den artificiella intelligensen, inte tvärtom. Och det beror på att vi, till skillnad från maskinerna, är lata.
Ett exempel: för ett par veckor sedan körde Expressen en idiothistoria om en naken ryss som angrep folk i något ”turistparadis” – alla ställen med anständig temperatur kallas så i kvällspressen. Sedan den lilla filmsnutten publicerades har Expressen publicerat minst två ytterligare filmsnuttar med nakna människor som anfaller förbipasserande civilister.
Det måste bero på att en algoritm konstaterade att det första klippet gick bra, tröskade nätet efter andra, likadana klipp, som uppenbarligen också drog klick. Den mänskliga intelligensen följde den artificiella, för det krävde varken tankeverksamhet, eller någon annan ansträngning.
I skrivande stund har Expressens stordator lanserat ett klipp om ”influencerns bajs-attack i t-banan”, så nu vet ni vilka klipp som gäller kommande vecka, på grund av den mänskliga lättjan. Läsarna klickar på vad skit – bokstavligen – som helst som en AI väljer ut, för det kräver mer ansträngning att låta bli.
Det är inte vi som uppfostrar AI. Det är AI som uppfostrar oss. Det handlar mindre om att AI utvecklar ett medvetande, mer om att vi avvecklar vårt. Den enda vägen ur den ständiga fördumning som en överlägsen intelligens leder till är att uppfinna artificiell lathet, AS, som i Artificial Sloth. Låt oss starta en folkrörelse nu. Om ni ids.
***
