Vi behöver börja se varandra med lite blidare ögon
Turkar och svenskar är mycket mer lika – från terror över queerteori till humor – än vi för tillfället erkänner.
Toppbild: TT
Fezen är underskattad. Liksom mycket annat turkiskt.
Om man ska tro kvällstidningarna är det en turk som förvandlat Stockholm till skjutbana. Det kanske är oschysst att hålla Recep Erdoğan personligt ansvarig. Han har drygt 82 miljoner turkar att styra upp – just nu är det bråda dagar för att fuska till valet i maj – och det är oundvikligt att en och annan av dem har fuffens för sig. Men den "kurdiska räven" ter sig både mer ambitiös och mer effektiv än vår egen, halvsvenska Rasmus Paludan. Den senare ägnar sig åt kulturkriget, den förre åt ett alldeles riktigt krig. "Terrorism", till och med, om man tar vår statsminister på orden.
Så nu står vi där vi står: båda parter anklagar den andra för att sponsra terrorister och statsbesöken ställs in. Det är sorgligt och vi behöver börja se varandra med lite blidare ögon. Turkiet ger trots allt världen mycket annat än kriminella krigsherrar. Större stjärtar, till exempel.
För 50 000 kronor, ungefär, kan man checka in på en turkisk klinik, få fett suget från mage och lår och insprutat i stjärt och höfter istället. "Brazilian butt lift", kallas det, men på rätt vaga grunder. Vi vill väl alla appropriera lite sambasensualism och livsglädje, men det är trots allt turkar som står för snittandet och sugandet.
Enligt Sveriges radios dokumentärredaktion är det ett livsfarligt ingrepp, men det är inte turkarnas fel. "Vill man vara fin får man lida pin", är ett svenskt ordspråk. Och stjärtförstoringarna öppnar en bakdörr till bättre förståelse av turkisk mentalitet.
Vi tenderar att fastna i förbjudna prideparader, men världen är en brokig väv och något plus måste väl ändå Turkiet få för att landet exporterar alla möjliga progressiva operationer till hyfsade priser. Nina Solomin skrev nyligen här i Fokus om en brittisk icke-binär influencer som låtit en turkisk skönhetsklinik operera om honom till sydkorean. Kan det bli mer queer än så?
Mycket går förlorat i översättningen när två länder irriterar sig på varandra. Tydligast blir det när det gäller humor.
Det finns många svenskar som inte skrattar särskilt mycket åt "Svenska nyheter" på Sveriges Television, men få blir upprörda. Turkar, däremot, tar det som en personlig skymf varje gång deras land får sin släng av sleven. "Turkar har ingen humor", är den gängse svenska slutsatsen, men vad vet vi egentligen om det?
Det är sant att turkiska skämt ofta innehåller olika former av tidelag, men att rynka på näsan åt det är en form av speciesism – artdiskriminering – som upplysta människor borde hålla sig för goda för. Och så finns förstås Nasreddin Hodja, den turkiska skojaren, som har fått osmaner att skratta i århundraden. Som när han går på tjusig middag i vardagskläder och blir ignorerad, går hem och tar på sig sin finaste rock, kommer tillbaka och genast serveras mat av värden. "Ät, min rock, ät!", ropar han då.
Obetalbart.
Eller när hans två fruar ständigt strider om vem som är Nasreddins favorit. Han ger dem varsin blå pärla, men båda tror att det bara finns en pärla. När han i fortsättningen får frågan om vem som är favorit säger han "den som har min blåa pärla".
Mitt i prick.
För er som inte skrattar vill jag påminna om att vi faktiskt bor i ett land vars statstelevision för inte så länge sedan lät Evert Ljusberg och Margareta Kjellberg berätta "roliga" historier rakt ut i etern. Turkar och svenskar är helt enkelt mycket mer lika – från terror över queerteori till humor – än vi för tillfället erkänner. Och om vi inte är det kan vi alltid åka till Ankara och operera om oss.
Läs även: Att ta bort halsen kan löna sig
