Vi behöver fler som tar politisk islam på allvar

Det är befriande att upptäcka att Muslimska Brödskapets allierade, professor Mattias Gardell, detroniseras och att seriösa akademiker stiger fram på arenan. 

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Förra veckan åkte jag till Borås för att föreläsa på Viskadalens folkhögskola. Det är en lång resa och jag kommer fram sent på kvällen. Trött och lite hungrig funderar jag på hur sjutton jag hamnade här? Jag som numera tackar nej till det mesta, eftersom jag arbetar heltid som sjuksköterska och dessutom tar ansvar för gamla föräldrar och yngre syskonbarn. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Bakgrunden är följande. Den tredje mars 2023 läste jag en ovanligt balanserad artikel om Muslimska Brödraskapet av professor emeritus i statsvetenskap Mats Lindberg på Expressens kultursida. Artikeln gladde mig, för den visar att politisk islam äntligen tas på allvar. Det är befriande att upptäcka att Muslimska Brödskapets allierade, professor Mattias Gardell, detroniseras och att seriösa akademiker stiger fram på arenan. 

Muslimska Brödraskapets representanter i Sverige vill inte att deras politiska agenda synliggörs. De framställer sig själva som trossamfund. 

I Expressen skriver Mats Lindberg att all internationell forskning behandlar Muslimska Brödraskapet som en politisk organisation. Det här känner alla muslimer till, men det ger hopp när en svensk professor vågar peta i getingboet. Att han dessutom är socialdemokrat gör mig extra glad, eftersom jag i många år har varit bekymrad över att partiets sidoorganisation Tro och solidaritet har haft samarbete med islamister. 

I våras hörde Mats Lindberg av sig till mig och ville att jag skulle föreläsa på hans kurs i politisk islam som nutida politisk ideologi. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag blev ”starstruck” och det är den enkla förklaringen till varför jag befinner mig utanför Borås halv elva på kvällen fredagen den sjätte december. 

Min avsky för extremister tror jag bottnar i att jag som barn själv drabbades av fanatikernas trångsynthet. När jag var åtta år åkte jag till Diyarbakir för att hälsa på mina farföräldrar. Min faster Necla målade mina naglar lysande röda. Det väckte stor uppståndelse när jag kom tillbaka till Mizé. En religiöst fanatisk man sade att den röda färgen måste vara grisblod, eftersom den inte gick bort. Jag blev retad och anklagad för att ha grisblod på mina naglar. Min mamma skrubbade naglarna tills även fingertopparna glödde, utan att det röda gick bort. Aceton hade vi aldrig hört talas om. Mamma blev arg på mina moderna fastrar för att deras tokigheter hade lett till att jag blev utskämd i byn. Ingen i byn ville ta i något som jag hade vidrört. 

Min bästa kompis, en pojke som hette Şakiro, tyckte synd om mig och erbjöd sig att spela fotboll med mig, med en tydlig uppmaning att jag aldrig fick röra bollen. Ett år senare besökte min farbror Ahmet och hans familj oss i Mizé. Min ingifta faster Hurriyet målade mina naglar med blå färg. Den här gången förklarade den fanatiske mannen att det inte kunde vara grisblod eftersom färgen är blå. Men även om jag blev utskämd i byn har historien med nagellacken också rustat mig att gå min egen väg och inte anpassa mig efter andra. 

Flera kursdeltagare var uppgivna inför islamisternas framfart och oroade sig mycket över att kvinnors ställning skulle kunna försämras. Den oron har jag och tusentals muslimer i Sverige levt med i många år men på senare tid känns situationen ljusare. För mig var det hoppfullt att få inbjudan till den här kursen. Jag berättade också hur glad jag är över att det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd nu har förlorat sitt statsbidrag. Att Sveriges ärkebiskop Martin Modéus backar från sitt försvar av Ibn Rushd är glädjande och kan få återverkningar i Svenska Kyrkan, som tyvärr under många år samarbetat med islamister. 

Jag passade på att fråga Mats Lindberg vad hans intresse för politisk islam kommer ifrån. Han svarar att han under julen 2019 träffade den före detta riksdagsledamot Carina Hägg som berättade om den politiska rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Två kvinnor från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) polisanmälde Ann-Sofie Hermansson, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, för att hon i sin blogg 2018 hade skrivit att de hade extrema åsikter. När polisen lade ner ärendet öppnade kvinnorna en civilrättsprocess som de förlorade både i tingsrätten och hovrätten. 

Lindberg blev engagerad av rättegången mot Hermansson och upprördes över hur islamister pådyvlade Soffan islamofobiska och rasistiska åsikter. 

Mats Lindberg skriver i ett mejl ”Sedan 2020 har jag dagligen och månatligen skrivit och/eller läst om politisk islam, och islams idétradition mer allmänt. Jag börjar kunna forskningsfronten nu, så att säga, även om jag betraktar mig som amatör”. 

Vi skulle behöva fler hängivna amatörer. 

***

Text:

Toppbild: TT