Vi behöver fler tonårsgraviditeter

Mitt första livsavgörande minne: tre år gammal, sittande på en filt på golvet, får jag min nyfödda lillasyster i famnen. Hon är mjuk och luktar himmelskt. Från den dagen vill jag ha egna barn. När jag är tio får mammas väninna en bebis, med honom blir jag som en katt på kattmynta.  

Att jag inte blev tonårsmamma är ett under, eller snarare ungdomsmottagningens förtjänst. P-piller, och samhällets mantra att det vore en katastrof att få barn tidigt, höll mig på mattan. Nyss fyllda 23 kom äntligen min förstfödde son, och jag upplevde samma eufori som när jag satt på den där filten. Efter sonen fick jag fyra barn till, oregelbundet utportionerade över tjugo år. Hade jag varit lite mer målmedveten hade jag gärna fått många fler.  

I Sverige är födslotalen de lägsta på 50 år, likaså i delar av Europa. Teorierna om demografidippen är många. Man skyller på inflationen, ränteläget, bostadspolitiken, pandemin. En del menar att covid-19 är boven, viruset stör fertiliteten precis som det slår ut luktsinnet. Andra är övertygade om att vaccinet har gjort oss sterila. 

Ett land där befolkningen inte föryngras får strukturella problem. Äldrevården blir svår att upprätthålla när personalen inte räcker till, skolpengen minskar, samhällsbärande funktioner slutar bära. De enda glada blir barnmorskorna, som inte längre bågnar under arbetsbördan.  

Enligt OECD födde svenska kvinnor 2022 i genomsnitt 1,67 barn, nu har siffran sjunkit ytterligare. En fruktsamhet under två barn per kvinna sänker folkmängden. Sydkoreas 0,81 barn beräknas halvera befolkningen före 2100, i Japan väntar samma sak.  

Det finns många kreativa sätt att lösa den låga nativiteten. I Italien – som enligt påven upplever en ”demografisk vinter” – utlovar staten ett stycke mark till den som får ett tredje barn. Spanien har avsatt en speciell ministerpost, i folkmun kallad sexminister, att fixa demografin. I Ungern sänker man skatten för flitiga ”breeders”. Sveriges generösa föräldraledighet, barnbidrag och flerbarnstillägg kvalar in som etta på listan för kreativa lösningar – som inte fungerar.  

Politiker ska vara varliga med lösningar genom social ingenjörskonst. Kinas ettbarnspolitik på 1980-talet ledde till ett stort lidande för miljoner familjer. Några decennier senare biter politiken Kina i nacken genom att befolkningen föder för få barn, vilka morötter man än viftar med. Trots att familjer nu får lov att skaffa fler, är de inte intresserade.  

Somliga politiker kommer att ta den låga nativiteten som ursäkt att öka invandringen, men nonchalera att denna quick fix lätt leder till andra utmaningar. En samhällsmedborgare är som en lyckad limpa, den ska knådas omsorgsfullt från start och gräddas långsamt för att bli riktigt god.  

Min äldsta dotter blir sjutton i höst. Jag har sedan några år skojat med henne om att det inte skulle göra något om hon kom hem gravid. Jag tycker att abort är tråkigt och i de flesta fall onödigt, ett barn är alltid mycket roligare, likaså en yngre mormor.  

Världen är upp och ner när det 2022 föds 410 barn av tonårsmödrar mot 537 av mammor över 45. Inget ont om äldre mödrar, men en tonåring – åtminstone i övre tonåren – är fysiskt optimerad för att föda barn. Plugga kan man med fördel göra senare, när man har kommit över sin enstaka kurser-fas, barnet går på dagis och man vet vad man vill.  

Lägg till att barnen i dag når puberteten allt tidigare. Det är som om till och med naturen vill säga oss att vårt sätt att kraftfullt stigmatisera tonårsgraviditeter är helt fel väg att gå.  

Mönster banas i ungdomen. De som tidigt sätts på p-piller och samtidigt intalas att de bara är barn kommer att infantiliseras och bli eviga tonåringar. Deras starka biologiska behov att ta hand om en avkomma kommer att anta dysfunktionella former. Greta-generationen är ett bra exempel. De tror på allvar att jorden ska gå under och har noll framtidshopp. I stället för att byta blöjor och krama ett barn försöker de skydda jordklotet från fara, vilket inte låter sig göras, och leder till frustration och psykisk ohälsa.  

Att inte ha en annan varelse att ta hand om göder egoismen. Till slut målar man in sig i en tillvaro där barn inte får plats, tiden aldrig blir den rätta, och man till slut inte ser vitsen med att föröka sig – vare sig för sin egen skull, barnets eller samhällets. Man fortsätter att vara en förvuxen tonåring ända till graven. 

Vill du rädda världen? Skaffa barn. 

***

Läs även: Var kvinnlig rösträtt ett misstag?

Läs även: Klimatångest – för dig som saknar riktiga problem