Vi behöver öva på hövlighet
Är det verkligen en politisk kris vi upplever? Är det inte en kris för det som kommer före politiken: vanlig, enkel hövlighet?
Toppbild: Unsplash
Av någon anledning simmar den gamle presidenten varje morgon några längder i poolen och först därefter tar han med sig hunden på joggingtur. Jag är ingen träningsfanatiker, men ter sig inte det en aning felvänt? Mina gymnastiserande vänner har i alla fall antytt att vattnet brukar komma efter att man svettats.
Nu är just detta inte det enda som gör Netflix nya show, Zero day, där den 81-årige Robert De Niro gör TV-seriedebut som en avgången president, svår att tro på.
Gamle Bob ringer ett hemligt nummer till en ”kemtvätt” för att ordna ett litet samtal med en israelisk underrättelseofficer. Verkligen? Har tidigare presidenter sådana nummer i huvudet? Vore det inte att äventyra den nationella säkerheten att presidenten – nuvarande eller tidigare – själv sköter de inofficiella kontakterna med andra länders agenter?
Och så dessa pratiga scener med den nuvarande presidenten – en svart kvinna, givetvis: tror vi på att två presidenter sitter öga mot öga och förklarar för varandra hur staten fungerar? Har de tid med det? Eller handlar det bara om att manusförfattaren var sjuk den där dagen när den charmige kursledaren i Hollywood lärde ut devisen ”show, don’t tell”?
Men det är, i första avsnittet, ändå Robert De Niros framgångsrika tal till barbarerna vid kravallstaketen som tar priset. Där står grabbarna och tjejerna från stormningen av Kapitolium och skriker ut sin ilska över den djupa staten och alla offentliga lögner. Men så höjer Robert rösten och improviserar vad som kunde vara en ledare ur New York Times eller Dagens Nyheter.
Stormen lägger sig. Alla nickar och hummar. Och applåderar.
”Just det”, inser bildstormarna, ”tänkte inte på det”.
Visst är det en utomordentlig skildring av vår samtid. Men inte av misstroendet, konspirationsteorierna och ilskan. Inte av det som gjort Donald Trump till president igen. Utan av den seglivade liberala övertygelsen att alla som har en annan uppfattning inte bara borde, utan skulle bli liberaler igen, om de bara läste New York Times. Eller DN.
Vi har hanterat Trump i tio år och den här sortens liberaler har inte kommit ett enda steg framåt. De vägrar att tro att människor på riktigt kan resonera på ett annat sätt.
Och ändå finns något här.
Jag började för rätt längesedan misstänka att det vi genomlever egentligen inte alls handlar om politik. Och att ett skäl att det bara blir värre är att i stort sett alla som engagerar sig i det som sker tror att det handlar om politik. Och därigenom bara ställer till det än mer.
Det fanns redan för ett par decennier sedan en grupp kring tidskriften The Chap som skrev ett manifest för den moderne gentlemannen. Det var i någon mening ett revolutionärt manifest, i strid med tidsandan, men just därför var det, i den mån det var aggressivt, aggressivt artigt. En bärande del av det omstörtande arbetet var vad upphovsmännen kallade ”Random Acts of Common Courtesy” – slumpvisa hövliga handlingar. Det handlade helt enkelt om att chocka omvärlden genom att, när den minst anade det, agera så älskvärt att den tappade fotfästet.
Det här var i sociala mediernas barndom, men den oförskämda, grälsjuka, intoleranta, fördömande och självcentrerade ångvälten hade redan rullat in. Och med den följde den hopplösa konsekvensen att vi bara kan leva tillsammans om alla tycker som vi själva. Åsiktsskillnader blev ett hot. När spiralen väl var i snurr fanns ingen botten. Motpolerna mobiliserade varandra. Allt därför att vi glömt detta: vanlig hövlighet gör vårt liv tillsammans trevligare, men framför allt möjligt. Att ständigt ställa allt på sin spets och kräva att andra byter åsikt eller håller truten gör det omöjligt.
Det är, mina vänner, inte mer politik vi behöver för att ta oss ur den här knipan. Det är mindre politik. Och en hel del slumpvisa hövliga handlingar.
***
Av någon anledning simmar den gamle presidenten varje morgon några längder i poolen och först därefter tar han med sig hunden på joggingtur. Jag är ingen träningsfanatiker, men ter sig inte det en aning felvänt? Mina gymnastiserande vänner har i alla fall antytt att vattnet brukar komma efter att man svettats.
Nu är just detta inte det enda som gör Netflix nya show, Zero day, där den 81-årige Robert De Niro gör TV-seriedebut som en avgången president, svår att tro på.
Gamle Bob ringer ett hemligt nummer till en ”kemtvätt” för att ordna ett litet samtal med en israelisk underrättelseofficer. Verkligen? Har tidigare presidenter sådana nummer i huvudet? Vore det inte att äventyra den nationella säkerheten att presidenten – nuvarande eller tidigare – själv sköter de inofficiella kontakterna med andra länders agenter?
Och så dessa pratiga scener med den nuvarande presidenten – en svart kvinna, givetvis: tror vi på att två presidenter sitter öga mot öga och förklarar för varandra hur staten fungerar? Har de tid med det? Eller handlar det bara om att manusförfattaren var sjuk den där dagen när den charmige kursledaren i Hollywood lärde ut devisen ”show, don’t tell”?
Men det är, i första avsnittet, ändå Robert De Niros framgångsrika tal till barbarerna vid kravallstaketen som tar priset. Där står grabbarna och tjejerna från stormningen av Kapitolium och skriker ut sin ilska över den djupa staten och alla offentliga lögner. Men så höjer Robert rösten och improviserar vad som kunde vara en ledare ur New York Times eller Dagens Nyheter.
Stormen lägger sig. Alla nickar och hummar. Och applåderar.
”Just det”, inser bildstormarna, ”tänkte inte på det”.
Visst är det en utomordentlig skildring av vår samtid. Men inte av misstroendet, konspirationsteorierna och ilskan. Inte av det som gjort Donald Trump till president igen. Utan av den seglivade liberala övertygelsen att alla som har en annan uppfattning inte bara borde, utan skulle bli liberaler igen, om de bara läste New York Times. Eller DN.
Vi har hanterat Trump i tio år och den här sortens liberaler har inte kommit ett enda steg framåt. De vägrar att tro att människor på riktigt kan resonera på ett annat sätt.
Och ändå finns något här.
Jag började för rätt längesedan misstänka att det vi genomlever egentligen inte alls handlar om politik. Och att ett skäl att det bara blir värre är att i stort sett alla som engagerar sig i det som sker tror att det handlar om politik. Och därigenom bara ställer till det än mer.
Det fanns redan för ett par decennier sedan en grupp kring tidskriften The Chap som skrev ett manifest för den moderne gentlemannen. Det var i någon mening ett revolutionärt manifest, i strid med tidsandan, men just därför var det, i den mån det var aggressivt, aggressivt artigt. En bärande del av det omstörtande arbetet var vad upphovsmännen kallade ”Random Acts of Common Courtesy” – slumpvisa hövliga handlingar. Det handlade helt enkelt om att chocka omvärlden genom att, när den minst anade det, agera så älskvärt att den tappade fotfästet.
Det här var i sociala mediernas barndom, men den oförskämda, grälsjuka, intoleranta, fördömande och självcentrerade ångvälten hade redan rullat in. Och med den följde den hopplösa konsekvensen att vi bara kan leva tillsammans om alla tycker som vi själva. Åsiktsskillnader blev ett hot. När spiralen väl var i snurr fanns ingen botten. Motpolerna mobiliserade varandra. Allt därför att vi glömt detta: vanlig hövlighet gör vårt liv tillsammans trevligare, men framför allt möjligt. Att ständigt ställa allt på sin spets och kräva att andra byter åsikt eller håller truten gör det omöjligt.
Det är, mina vänner, inte mer politik vi behöver för att ta oss ur den här knipan. Det är mindre politik. Och en hel del slumpvisa hövliga handlingar.
***
