Vi behöver tänka på Rom så ofta det går

Skyldig! Jag tänker på romarriket precis hela jävla tiden. Därtill är jag nödd och tvungen, eftersom jag översätter en bok i ämnet. Det är förstås alltid dumt och möjligen meningslöst att dra paralleller från Rom till vår tid, men det har aldrig hindrat någon och det hindrar definitivt inte mig.  

Skälet till att britterna var – och förblir, än i dag, jämt och ständigt – så upprörda över vikingarnas hårdhänta besöksverksamhet på öarna, får jag ofta höra, är att vi inte byggde något, lämnade efter oss något, bidrog med något. (Invånarna i vikingarnas gamla huvudstad York är förmodligen av en annan uppfattning.) Detta då till skillnad från de alltid lika vänliga och generösa romarna och normanderna. (Att normanderna i själva verket var vikingar som slagit sig ner i Normandie, börjat laga lite mer ambitiös mat än tidigare samt lite halvhjärtat anammat kristendomen, det har kommit som en katastrofal chock för precis varenda engelsman jag upplyst i frågan.) 

Men romarna, återigen. Den nyfikna republiken och tioprocents-demokratin, som efter en del stök och mord och inbördeskrig gick och blev en absolut monarki: ett kejserligt envälde, kompletterat med ett finessrikt system med adoptioner för att mjuka upp tronföljden en aning. Det var under republiken Rom verkligen växte och la under sig de stora områdena. Kejsardömet tillkom närmast av nödtvång, om man får tro många moderna historiker, för att de gamla maktdelningsprinciperna inte klarade att tillgodose de politiska, militära och inte minst administrativa behoven hos det väldiga imperium samma principer från början hade gjort möjligt. 

Den inbördes så tävlingsinriktade aristokraterna, de ”stora männen” med sina feta förmögenheter, tidsbegränsade ämbeten och hungriga privatarméer, fick under republikens århundraden imperiet att växa; deras exempellösa framgångar gjorde sedan tioprocents-demokratin obsolet, rentav omöjlig. I ett välde där det tog månader att resa till någon avlägsen provins var det inte längre rimligt att statliga poster innehades i maximalt två år. Ett imperium som tillkommit genom erövringskrig och inte sällan brustna löften, mötte både motstånd på plats och angrepp utifrån. Då var det inte läge att hålla ännu en omröstning i senaten om vem som skulle bli konsul i något halvår. 

Nej, det behövdes en – en – stark man. Tyckte de som hade en chans att bli det. Resten är först blodig, sedan utdragen historia. Det tog hundratals år för Rom att vittra sönder, men vittra sönder gjorde det. Enväldets grumliga fundament var ju rakt motsatta republikens gamla hyfsat upplysta ideal om öppenhet, meritokrati och konkurrens. 

När man reser kring Medelhavet och känner att Marseille, Barcelona, Thessaloniki och Beirut har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt, då är det inte trampet av enväldets legioner man hör på basarerna, eller imperiets örn som tornar upp sig över det varma salta diset. Nej, det är republikens frihetsideal och skit samma-attityd. Det är tanken om att alla vi som strävar efter något, som vill förbättra vår tillvaro, som vill upp och ut – att alla vi delar något som sitter djupare än både blod och hudfärg. 

De som i dag säger sig vilja försvara vår öppenhet med hjälp av övervakning, angiveri och förtryck är antingen aningslösa eller rent ondsinta. Av historien har de lärt intet, annat än hur man skrämmer upp folk och får dem att rösta emot sina egentliga intressen. Om våra närmare förfäder i Hansan och Ostindiska kompaniet vet de skvatt ingenting. Ur en hjärtats aggressiva förtvivlan säger de sig gång efter annan längta tillbaka till gemensamma traditioner, utan att för ett ögonblick lyckas känna efter och känna igen vad de traditionerna faktiskt gick ut på. 

Skärpning, svenska folk. Till och med den avige romerske samtidshistorikern Tacitus hade vett att kalla stammarna i norr för frihetsälskande. Det och inget annat är vår tradition och samhörighet. Tänk för all del, för allas vår skull, på Rom. Så ofta det går.

***

Läs även: Vissa saker förändras aldrig trots att det är valår

Läs även: Sverige kan inte vara Nordens Venezuela