Vi borde prata mer om rätt och fel värderingar

Företagen gör det, liksom skolan, myndigheterna och kommunerna. Faktum är att i princip alla aktörer med självaktning vältrar sig i ett lågintensivt, ständigt pågående värdegrundsarbete. Den som konsulterar Wikipedia finner till och med att begreppet har svenska rötter: ”Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen. Varken värdegrund eller värdegrundsarbete används som termer utanför Sverige (ett undantag är Norge)”.

Att det finns värderingar och att dessa kan vara bra eller dåliga (varför annars arbeta med dem?) verkar vara okontroversiellt. Att värderingarna säger något om sin ägare kanske inte heller är så förvånande. Och, får man hoppas, att det finns ett samband mellan värderingar och handlingar. 

Det senare skulle, i den bästa av världar, innebära att goda värderingar resulterar i goda handlingar, och vice versa. Samtidigt är det med goda värderingar som med god uppfostran; antingen har man dem eller så har man dem inte, men helt säkert är att man inte får dem genom att ständigt tala om dem. 

Ändå skaver något. I vissa frågor, där det är helt uppenbart att värderingar spelar roll, finns en tendens att låtsas som att så absolut inte är fallet. I stället ska man slå knut på sig själv i jakten på andra förklaringar. Märkligt kan tyckas, då ju fördelen med just värderingar, till skillnad från andra faktorer, är att de går att förändra, på sikt, och om viljan finns. 

Förra veckans mest läsvärda artikel är en intervju med Mehdi Adnan Mossa, socialpedagog och kurator som arbetar med unga i riskzon i Botkyrka och Södertälje. Mossa levererar i intervjun, som är en kommentar till den uppmärksammade BRÅ-studien om det svenska skjutvapenvåldet, många svidande sanningar. 

Bland annat konstaterar han, helt utan omsvep: ”Vi kommer inte ifrån att många som står för skjutvapenvåldet kommer från länder där vapen och våld är normaliserat, de kommer från krig och förtryck. Det finns också inslag av hederskultur bland de kriminella – båda frågorna har varit för svåra och tunga att lyfta för makthavarna.” (DN 27/5).

På samma tema skriver före detta polisen Fredrik Kärrholm: ”’Det är de socioekonomiska faktorerna som driver kriminalitet’, säger @KalleSundin från Katalys i TV4 Nyhetsmorgon. Sällan, på snudd till aldrig, talas det om kultur och värderingar i det offentliga samtalet om brottsligheten. Både vår debatt och politik har utvecklingspotential.” (Twitter 28/5).

Kärrholm och Mossa är något på spåret. Människors handlingar sker i en kontext som till stor del formas av den kultur och de värderingar som utgör normen där de befinner sig. Förändring, och anpassning till nya normer, sker främst i möten och genom samlevnad med andra med annan värderingsuppsättning. 

Sverige behöver tveklöst bli bättre på preventiva insatser, samtidigt som en översyn av kriminalpolitiken skyndsamt måste initieras. Det senare handlar inte minst om att slopa straff- och ungdomsrabatten samt en uppstramning av möjligheten till villkorlig frigivning efter två tredjedelar av avtjänat straff. Men om dessa åtgärder inte förankras i värderingar om rätt och fel i vår kontext kommer de långsiktiga resultaten ändå att utebli.