Vi får de socialdemokrater vi förtjänar
Vad är det egentligen för psykologiska mekanismer som gör att så många kan tänka sig att rösta på ett parti som S?
Toppbild: Adam Ihse / TT
Det är mitt i sommaren. Jag är med min familj och samtiden känns lite mindre påträngande och samtidig, jämfört med hur det vanligtvis är. Jag kan nästan helt förtränga den aktuella samhällsdebatten.
Men då och då kastas jag tillbaka in i nutidens brist på logik. Det är den där infernaliska mobiltelefonens fel. Jag ligger lugnt och avslappnat och scrollar lite på mobilen, på en varm strand i Stockholms skärgård. En sekund senare upprörs jag över att ett parti som aldrig någonsin skulle gå med i Nato och som tillsammans med Miljöpartiet saboterade vårt elsystem, enligt de senaste opinionsmätningarna har uppemot 40 procents väljarstöd.
En blick på mobilen och tankarna drar i väg. Jag lämnar mentalt den underbara likgiltigheten som genomsyrar en riktigt bra semester. I stället börjar jag fundera på betydligt mer destruktiva saker. För hur är det möjligt? Hur kan nästan 40 procent av Sveriges befolkning vilja rösta på ett parti som lierat sig med det kriminella Vårbynätverket i Botkyrka och som efter att det uppdagats att så varit fallet, blånekar till att något fel över huvud taget skulle ha begåtts?
Tankarna flyter runt. Inte som söta små cumulusmoln på en övrigt klarblå himmel, de hopar sig som tunga regnmoln. Jag tänker på Hyresgästföreningen och Pensionärernas Riksorganisation, på A-lotterierna och på ABF. Institutionaliserade partiorganisationer som lyckats passera som legitima delar av ett normalt civilsamhälle. Jag tänker på den där före detta socialdemokratiska statssekreteraren som är generaldirektör för MUCF. Myndigheten som nyligen såg till att man drog in bidragen till Moderata Ungdomsförbundet, trots att inga faktiska fel begåtts.
Jag undrar om samma organisation dragit tillbaka några pengar till den öppet antisemitiska lokalavdelningen av det egna partiets ungdomsförbund i Malmö. Och jag tänker på varför vi alls ska betala stöd till några partiers ungdomsförbund. Tankarna svindlar vidare. Nu ligger jag där på stranden och tänker på Gustav Möller.
Han var socialdemokratisk socialminister och han sa någon gång för hundra år sedan den där kloka devisen vilken jag anser att samhället helt har glömt bort.
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Tänk om någon gick till val på det, tänker jag? Men så inser jag hur naiv jag är. Det finns ju partier som faktiskt gått till val på det och som inte ens klarat riksdagsspärren. Hur är det ens möjligt? Då far mina semestertankar i väg på allvar. Jag tänker på psykologi. Vad är den psykologiska mekanismen som möjliggjort att uppfattningen att man inte bör betala ut pengar till meningslösheter blivit liktydigt med populism? Vad är det som psykologiskt ligger bakom att de som tidigt varnade för att man inte kan ta emot hur många invandrare som helst inom loppet av bara några år, utan att ställa krav på assimilering, kunde bli etiketterade som rasister, även om de inte alls hade några rasistiska idéer?
Och vilken kognitiv bias ligger bakom utvecklingen att devisen ”man ska hellre fria än fälla även i sexualbrott” förvandlats till att vara ett tecken på att den som säger så är en reaktionär patriarkal översittare?
Molnen spricker upp. Jag har semester. Trots att dagens obegripligheter är så många, lyser solen. Det är mycket som händer som borde vara helt omöjligt. Men vad spelar det för roll? 40 procent vill rösta på ett parti vars grundpolicy är att de alltid tycker precis motsatsen till vad de tyckte för en månad sedan, så länge den nya uppfattningen är mer opportun.
Men vad är alternativet? Varför ska man rösta på de andra? Partier vars hela politik är att tycka något först när motståndarna sanktionerat att de får tycka så? Varför rösta på ett borgerligt parti som inte ens vågar sänka skatten? Som inte vågar peta i alla de myndigheter som de facto motarbetar dem själva?
Jag reser mig upp och går till det svalkande vattnet. Jag börjar skratta för mig själv i värmen. Vi har de politiker vi förtjänar. Dags att ta sig ett dopp.
